Lågmält, nästan försynt läggs bud och motbud mellan köpare och handlare ute på gräsytorna där hästarna står uppbundna och mumsar på hö som ständigt fylls på. Små korta samtal hålls, någon går en liten runda och kommer tillbaka. Plötsligt är en affär gjord och en häst leds bort.
Trots att vi får följa med Berit Meidl-Ohlsson in i en intilliggande ladugården där hon "nästan säkert" ska köpa ett gotlandsruss missar vi ändå ögonblicket när själva affären görs upp. Vi ser att kroppsspråket ändras en aning och att samtalet blir mera normalt i tonen och inser då genast att vi missade ögonblicket då säljare och köpare kom överens.
Vi hinner dock få med penningöverlämningen, även om vi inte hinner räkna sedlarna (på en sådan här marknad gäller bara kontanter lär vi oss) och priset får vi inte veta senare heller trots en ofin förfrågan.
- Nej, det säger jag inte. Men jag kan säga att det blev en så bra affär att jag inte kunde låta bli. Det blev å andra sidan tre i stället för den enda jag tänkte från början så lite mängdrabatt fick jag, säger en nöjd Berit Meidl-Ohlsson.
Och lika nöjd är Rose-Marie Thorén som i ett huj blev av med tre av de fyra hästar hon tänkt sälja.
-- Jodå, och jag känner Berit sedan gammalt och vet att hon tar väl hand om hästarna.
Hon föder upp tre-fyra hästar per år till försäljning tillsammans med sin sambo Håkan Lilja. Han har några nötdjur uppstallade i ladugården, bland annat en svart-vit skönhet som heter Sessan och av rasen fjällko, även om hon bara är en bedårande liten kviga ännu så länge.
Innan dagen är slut har 21 djurtransportfordon räknats in och ett femtiotal hästar finns på marknadsområdet.
Länsveterinären Camilla Jüllig har inte hittat något att anmärka på hos de djur som tagits in.
- En del småskavanker från transporten eller sommarbetet, men inget allvarligt. Det är bra djur i år, faktiskt ett av de bästa åren enligt min kollega distriktsveterinär Anders Sandberg.
De flesta handlare är professionella som Anna Roempke från Visingsö som jobbar med sin pappa Lars. De har 70 hästar hemma och har med sig tre till Ulrika som de vill sälja.
- Det är inget svårt att skiljas från hästarna, vi har så många. Men mitt eget halvblod, Hannibal, säljer jag inte. Det skulle kännas.
Några timmar senare visar det sig att Anna köpt två hästar men ännu inte sålt några.
-- Nu måste jag få tag i pappa så att jag får pengar, annars blir det inga affärer.
Det är lite färre hästar och lite mindre kommers än i fjol det är de flesta ense om. Det kan bero på att veterinärbesiktningen skrämmer bort en del mindre seriösa handlare men det är ingen nackdel, menar de besökare vi pratar med.
Det finns några knallar på plats med bland annat korv och kläder och mot skogen har ett tivoli slagit upp sina åkdon och lottstånd men det är mer än glest med folk där. En gryta med brända mandlar sprider en härlig kanell och vaniljdoft. Det är Kjell och Gerd Klintberg från Ljungsbro som drygar ut pensionen med tillverkning och försäljning på plats. De har konkurrens av andra sötsaksförsäljare och i år finns också en stil-enlig spåkvinna på plats med husvagnen invid en logbro.
Men i det stora hela är det ett tydligt fokus på djuren den här marknadsdagen och då framför allt hästarna, även om vi ser en vagn med kaniner och några artfränder i en stor skåpbil.
Stämningen på djurmarknaden är lågmäld, utan tingeltangel och närmast iakttagande eftertänksam. Hästarna skriar ibland till varandra. Männi-skorna står i smågrupper och samtalar eller strosar runt. Samtalar med bekanta och nästan smygtittar mot hästarna.
Att tjuvlyssna är ett gratis nöje, då kan man får höra saker som:
- Sjutton tusen! Det var som ini h-e. Det passar inte min plånbok
Eller:
-- Det är inga slakthästar här i år.
Yrkeshandlarna umgås lite i varandras lastbilshytter över en kopp kaffe. I kväll kör de till en gård i närheten för övernattning med djuren och där väntar mat och kanske lite dryck.
-- Där görs en hel del affärer, berättar en namnlös marknadsbesökare.
En glad tjej som gjorde affär snabbt är Pernilla Nilsson från Falkenberg. Hon har köpt en svart Welsh Cob, vanlig ridhäst på de brittiska öarna.
-- Jag har inte döpt den än, jag måste fundera lite på ett bra namn.
Hon har en häst hemma men den kommer hon nog att sälja nu, tror hon. Alla pengar och det mesta av Pernilla Nilssons fritid går till hästen.
- Jag har den inhyrd i ett stort stall och rider bara för nöjets skull.
Till sin hjälp med köpet hade hon bland annat en äldre lokal gentleman som gav henne rådet att följa känslorna när hon skulle välja häst. "Man ska köpa den man tycker om direkt. Stämmer känslorna lägger man ner den tid man ska på djuret", sade han.
-- Jag var inte riktigt säker först men det är jag nu, Hon är jättefin säger Pernilla, och kramar lyckligt om sin nya häst, som belåtet sänker huvudet och borrar in mulen i armvecket.
Hon betalade 9 000 kronor för sin nya kompis.
- Men jag fick hjälp med prutningen av alla som följt med hit. Jag är för feg själv för det. Men nu känns det bara bra, fast dyrt, säger Pernilla Nilsson innan hon med glittrande, och samtidigt aningen glatt förvirrade ögon vinkar hej och åker hem.
Den nya kärleken sparkar diskret i hästtransportens väggar för att skynda på avfärden, nyfiken som hon säkert är på det nya hemmet i Falkenberg.