Jag har aldrig varit i Ulrika, det enda jag vet om orten är att det hålls marknad här varje år, att man väntar på en ny brandstation och att Sverigedemokraterna fick sin högsta procent i Östergötland här vid förra valet. Mer än var fjärde Ulrikabo, 27 procent, röstade då på SD i riksdagsvalet.
Det har jag med mig när jag slår mig ner hos fikagänget i affärens servering. Hos Margon Svensson, Bo Landin, Bengt-Inge Pettersson, Lars Nilsson och Bertil Andersson, mångårig entreprenör på orten och grundare av affären 1968.
Här, i den delvis ideelt drivna affären, med kaffepannan nära till hands, sitter de varje dag och diskuterar stort och smått.
– Första gången i Ulrika?! Då får du skäms, skämtar Margon men lägger snabbt till:
– Nävars, någon större genomfart är det ju inte.
– Nä, än går inte motorvägen förbi här, säger Bengt-Inge och skrattar.
Sedan berättar de om skylten som finns ett par hundra meter från affären: "Här är Ulrika och runt omkring ligger hela världen".
Så vilka ämnen är vanligast runt bordet?– Mycket politik blir det, säger Bo. Den här veckan har vi avhandlat skogsägandet. Många av oss här i Ulrika äger skog och reagerar starkt på alla avverkningsförbud som det beslutas om när Naturvårdsverket och andra i miljörörelsen hugger av det skogsägarna ska leva av. Så fort de hittar nånting i skogen, en murkla eller nåt, så lägger de avverkningsförbud.
Hur borde politikerna hantera skogen?– Man ska inte beskära äganderätten. Som det är nu offras vi i det politiska spelet. Socialdemokraterna har ju överlämnat skogsansvaret till miljöpartiet. Det är som att lämna bort Sveriges främsta näringsgren till någon som vill ta död på den. Hur ska vi klara miljöomställningen om vi inte ens får använda vår egen återvinningsbara energi? Fortsätter det komma avverkningsförbud på det här sättet kan det bli svårt att få nästa generation att vilja äga skog, tror Bo.
Hur ska politikerna värna landsbygden?– Jag tror att vi själva har lösningen på de flesta problemen men problemet är att det är ingen som lyssnar på oss, säger Bo. Många av våra riksdagsledamöter kommer ju från landsbygden men det är som att de glömmer bort sitt ursprung efter två veckor i Stockholm.
– De flesta som bor här förstår att vi aldrig kan få samma samhällsservice som inne i stan. Men det vore ju roligt om vi kunde få något slags erkännande från politiker. En förståelse för att vi har andra levnadsvillkor på landsbygden.
– Det finns till exempel få alternativ när det gäller fyrhjulsdrivna dieselbilar, som pickuper. Men det tänker de inte på i Stockholm. Vi kan absolut starta bilpool och sluta köra dieselbilar, precis som de gör i stan, men det gör vi den dagen vi har en tunnelbanestation här i Ulrika, säger Bo.
– I så fall ska den ligga i Sundstorp, säger Margon.
Gänget skrattar. Det gör de ofta.
– Vi vill känna oss behövda i den stora kommunen Linköping, säger Bertil. Landsbygd i en stor kommun behövs, annars har vi ingen identitet i den stora kommunen. Vi kan inte förlita oss på vare sig kommunens politiker eller dess tjänstemän, men vi har ett gott förhållande till dem.
Gott på vilket sätt?– Vi har kontakt med dem. Vi talar om för dem när det är något galet. Det förstår de inte själva. Det är vi som bor och verkar här som måste ta rodret då och säga ”Nu är det dags att ni gör nånting!”. Ibland får vi gehör och ibland får vi inte gehör. Det är mycket myndighetsutövning som vi är frågande till. Som det här med att söka bygglov. Det tar evigheter. Det är en bromskloss för en positiv utveckling.
Bertil fortsätter:
– Linköping har fullt upp med byggandet i centrum. Ena dagen är det simhall för många hundra miljoner, andra dagen en filminspelning för flera miljoner. Men här ute går det inte att bygga en brandstation som man beslutade om för flera år sen bara för att den blir 100 000 kronor för dyr i årshyra.
Bo skakar på huvudet och säger:
– 2006 satt jag och Bertil i möte inne i stan och hörde hur det bara var att sätta igång brandstationsbygget. Det ansågs vara ett brådskande ärende. Det är tolv år sen nu.
– Det har gått så långt att det är ett arbetsmiljöproblem att brandmännen har det så trångt, säger Bertil.
Den nuvarande stationen byggdes 1957 och rymmer tollv deltidsbrandmän.
– De är väldigt viktiga för bygden. Drabbas någon av oss boende av hjärtproblem så har de utbildning för det och rycker ut, berättar Bertil.
Känner ni er trygga här på landet, att lag och ordning upprätthålls och att det finns tillräckligt stöd vid sjukdom?– Ja, det gör vi, säger Lars. Förut kunde vi få vår vård här, men det togs bort, det sker bara i undantagsfall numer. Oftast får vi åka in till Kärna vårdcentral i Malmslätt.
– Dit ska jag idag. Halv elva ska jag vara där, säger Margon och tittar på klockan.
Bo fyller i:
– Vi har ett äldreboende här i byn dit det kommer en sjuksköterska från Kärna nån gång i veckan, men hon är i stort sett bara tillgänglig för de på boendet.
Hur är det med återväxten i Ulrika? Flyttar det hit några barnfamiljer?– Ja, det har vänt det där, säger Bengt-Inge. Det har flyttat hit en hel del, sju-åtta stycken de senaste två åren. Flera som har bott här tidigare som nu flyttat tillbaka när de fått barn.
– Skolan hade problem för några år sedan, men inte längre. I barnomsorgen är det fullt, säger Lars.
Varför ska man flytta till Ulrika?– Här vet jag när grannen på andra sidan häcken är borta, när han är hemma, när han är till stan. Vi har en annan känsla för varandra. Det finns ett kitt mellan folk, säger Bertil.
– Och mobbning är i princip helt okänt här ute. Det kan vi inte stava till ens, säger Bo.
Varför är det så?– För att man har bättre koll på barnen här. Och större föräldraengagemang. Så barnen här har en betydligt bättre och tryggare uppväxt än de har inne i stan. Sen blir det kanske en stor omställning när det är dags för högstadiet inne i stan, men då har man i alla fall haft en bra start på skolgången. Barnen här umgås mer med varandra. I stan är allt umgänge och fritid planlagt. Det är dans och sporter om vartannat. Här sker allt mer naturligt.
Ändå är det minimalt med nybyggnation i Ulrika?– Ja, det existerar knappt. Man önskar att kommunen kunde ta fram några enstaka tomter åtminstone, men någon sådan vilja finns inte alls, säger Bertil.
Det här att så många Ulrikabor röstade på Sverigedemokraterna förra valet, varför tror ni det var så?– Det var lätt att falla för att rösta på SD som läget var då, säger Bertil. Många tyckte att de hade vettiga åsikter, att de var okej. Det kanske inte var större grund än så i folks politiska ställningstagande. När man bor så här får man använda de politiker som har vettiga åsikter, sen om det är en SD eller något annat spelar ingen roll.
Har det märkts i debatten här sedan valet?– Det har väl tystnat lite i takt med att det har blivit som de ville, invandringen har ju minskat, säger Bo.
– De andra partierna har ju följt efter SD:s asylpolitik, säger Margon.
– Det är väl naturligt att de mest extrema yttringarna av SD tystnar när de tycker att de har uppnått det de ville, säger Bo.
Har ni haft flyktingboenden här?– Jag sålde värdshuset till en intressent som ville driva flyktingboende. Polstjärnan hette de. De tog hit ett 20-tal pojkar från Afghanistan och några från Eritrea. De var här i två år. Men nu står huset tomt och kommer väl säljas. Jag hoppas någon vill köpa det och driva äldreboende där. Det skulle behövas, tycker Bertil.
Vi reser oss upp för att fotografera gänget utomhus.
Bo Landin säger då:
– Folk brukar fråga ”Är det inte besvärligt att bo i Ulrika?” Då brukar jag svara ”Nej, det är inte besvärligt, det är samma avstånd till allting. Linköping, Kisa och allt annat.”
Margon Svensson, som bott i Ulrika hela sitt liv, fyller snabbt i:
– Vi har inte fyra mil till stan, det är stan som har fyra mil hit.