Vägen slingrar sig upp under Ommas kjoltyg och vid Hjässantorget krusar sig kjollinningen av mäktiga granar. Här träffar jag Ana Danielsson som kallats att bo vid Omberg av Omma själv. Ja Omma är bergets ande, mytomspunnen och ibland, i folkmun, berget självt.
Många berg har bergsandar. Ofta är de manliga, men det finns ett fåtal kvinnliga. Omma är en av dem. Det berättas att en jätte bosatt i Västergötland red över Vätterns is för att fria till vikingadrottningen Omma. Hans häst satte hoven i berget där en grotta bildades, och föll därvid bakåt in i Vättern och drunknade tillsammans med jätten. Omma sägs ha blivit så ledsen att hon gråter över förlusten än idag. Hennes tårar faller i Rödgavels grotta som bildades av hästens hov och ibland bildar tårarna den dimma som är så känd för att svepa in berget.
Detta är inte Anas favoritsägen om Omma.
- Det känns inte så muntert att tänka sig Omma gråta över man i eviga tider" säger hon och skrattar mjukt och finurligt.
Omberg har feminina energier säger Ana och faktiskt känner jag dem också. Omma är en jordgudinna som lämnar vidare till nästa generation, så som kvinnor i alla tider gjort, istället för att sträva efter att härska. Hela berget förkroppsligar detta kvinnliga kretslopp. Omma bevarar en mångfald av växter och djur för eftervärlden, varje generation som besöker henne omfamnas av en flora och fauna som inte finns någon annanstans.
För Ana är Omma ett naturväsen med olika skepnader. Ofta en gammal vis kvinna, förbunden med fåglarna, hennes andliga sida. Men hon är också förenad med jorden. Hon vakar över sitt berg och kan vara obarmhärtig, då med masken av berguven som är förknippad med henne i flera myter och sägner.
Omma är också den vackra gäckande unga kvinnan i form av dimmornas slöjor. För Ana finns hon alltid där, men det finns de som tror att hon är död. På Hjässan, Ombergs högsta punkt finns en sten varunder Omma sägs vara begraven. Om man ställer sig på den kan man tillkalla Omma och fyllas av hennes kraft.
Här står Ana ibland och mediterar, även om hon inte alls tror att Omma är död. Men från urberget upp genom stenen strömmar energi som ger henne styrka.
Det berättas att det under vikingatiden hölls blot här på Hjässan. Att det offrades unga kvinnor till Omma. En av de sägner som talar om detta är den om fiskaren som ber Omma om fiskelycka. Han lovas detta mot att han ger Omma sin dotter den dag dottern fyller femton. När dagen kommer ångrar sig fiskaren förstås, men han törs inte annat än att lämna femtonåringen på Hjässan.
Flickan får se Omma komma iklädd huva som döljer hennes ansikte. När de sedan står mitt emot varandra blottar Omma sitt ansikte. Hon visar sig då vara en blek och mycket gammal kvinna. Omma ger flickan Gyda en rundstav, manteln och sätter på henne huvan. Så lämnar hon till flickan att ta över sitt ämbete. Därefter går hon för att dö.
Denna saga skulle ha kunnat sluta lyckligt, men fiskaren bestämmer sig för att hämnas sin dotter och söker upp Omma. Flickan iklädd huvan gläds åt faderns besök och går emot honom. Men fiskaren som inte känner igen sin dotter dödar henne med sitt spjut.
- Sägnen om att drottning Omma på så vis gick i graven kan ha sin förklaring i att patriarkatet tog över då, det som fortfarande råder. Det finns en symbolik i det, kommenterar Ana.
Vi sätter oss vid resterna av ett mycket gammalt träd en bit bort från Hjässans högsta punkt. Rösterna från skolbarnen som idag besöker Omberg, så som i stort sett alla skolbarn i Östergötland någon gång gör, försvinner nästan och det blir stilla. Åt ena hållet har vi vidunderlig utsikt över slätten, åt andra ligger Vätterns vattenspegel blå.
En vindpust tar tag i Annas hår.
"Nu kommer Omma", säger hon och ler.
För Ana är Omma ett väsen som står för kontakt mellan människa och natur. En kontakt som nu allt för ofta är bruten och enligt Ana måste återupprättas. Omma hjälper oss med det, om vi bara besöker hennes berg. Låt henne bara göra sig hörd genom att lyssna.
"Om man hör viskningarna, så slipper man höra ropen", citerar Ana ett shamanskt ordspråk.
Till sist är du säkert nyfiken på hur det kom sig att Ana flyttade till Omberg. Jo, Ana har sköldpaddor. Vid ett besök på Omberg bad hon Omma om ett tecken. Hon ville veta om det var ett bra beslut att flytta hit. Vid Skogslycke ängar fick en av skölpaddorna fart och sprang till en stor bok. Därunder hittar Ana en fjäder av en uggla och en av en hackspett.
Omma är en ugglekvinna och i nordamerikansk urbefolknings folktro är hackspettsfjädern den som skyddar bäst mot allt ont. Kan svaret ha varit tydligare?