"Det fina när de byggde hus förr i tiden var att inget skulle gå till spillo. Det eftersträvar även vi", säger Anna Lindberg.
– Var ska vi börja? Vi kan prata om allt. Varenda hasp, gångjärn och spik har en historia, vi lovar!
Vi är tillbaka på gården Stora Tyttorp utanför Ljungsbro. Här bygger Anna och Jonas Lindeberg ett helt nytt hus där nästan alla delar är flera hundra år gamla.
Sedan vi var här i januari och gjorde ett reportage har huset fått skorstenar, innerväggar, tak, golv, el – och färg. Huset är byggt i tre våningar. Bottenvåningen går i 1700-talsstil med lågt i tak, medan övervåningen har högre takhöjd.
– Efter goda skördar på 1800-talet fick man storhetsvansinne och byggde till våning, säger Jonas.
Vi vandrar genom hallen – där kalkstensgolv från marmorbruket i Kolmården snart ska läggas – serveringsgångar, förmak, in genom köket, som väntar på sin stora sättspis. Det doftar trä. I princip allt virke kommer från den egna skogen i närheten.
Salongen har fått det finaste virket. I taket vilar 55 centimeter breda grantiljor.
I storstugan, husets matsal, vilar 55 centimeter breda grantiljor i golvet.
– Granen var större men hyveln kunde max ta 55 centimeter, säger Anna.
Anna och Jonas pratar i mun på varandra. Visar, pekar, skrattar och tar sig ibland för pannan åt sitt eget udda och tidskrävande projekt.
– Vi bygger inte ett hus bara för att bo, det här är vårt konstverk.
Huset byggs på gården där Anna är uppväxt. Planen är att hennes föräldrar ska flytta till ett mindre hus, och Annas syster med familj ta över boningshuset på gården.
Att som utomstående förstå hur Anna och Jonas får ihop arbetsliv, familjeliv (en energisk tre- och femåring finns i familjen) och husbygge är svårt. Annas föräldrar bor på gården och hjälper till mycket. Men lika ofta är barnen i närheten av föräldrarna när de bygger.
– Barnen är med på den här resan. Treåringen vet vad en takfot är och barnen har blivit hejare på att sortera tegel.
Sin egen relation är de föga oroliga för.
– Det känns som att gifta par antingen skiljer sig vid ett husbygge, eller så växer man ihop. Vi hoppas att vi tillhör den senare kategorin.
Båda är noggranna och viljestarka. Men de har samma målbild: Ett hållbart hus med mycket känsla som ska hålla i generationer. "Vi vill inspirera andra att göra galna saker."
Men visst dyker det upp utmaningar längs vägen. Det mest tidskrävande delprojektet hittills kan vara tegeltaket.
I över ett år har paret varit på jakt efter gamla, handgjorda tegelpannor. De har stått på leriga åkrar och sorterat tegel som i slutänden inte gått att använda. Av en slump hittade de pannor vid Jonas släkts sommarstuga. Men de var på tok för få.
– Många av pannorna hade stämpeln OH. Vad betydde det? Fanns det fler?
Strax därefter ringde Annas revisor och erbjöd dem ett parti tegel, ett stenkast från herrgården Olivehult i Motala.
– OH – Olivehult! Tydligen låg det ett tegelbruk där på 1700-talet. Vi har varit i halva Sverige och tittat på tegelpartier. Och så hittar vi pannor gjorda 20 minuter härifrån.
Sedan starten av husbygget har paret haft hjälp av byggnadsvårdaren Göran Gudmundsson. Han har haft en bestämd åsikt när det gäller taket. "Vi fick absolut inte lägga maskinproducerat tegel. Till slut fick vi tag i handgjorda pannor från 1700-talet."
Även taket på den tillbyggda köksentrén är noga uttänkt. Jonas visar lapptäcket av utklippta, små bitar med galvad plåt.
– Det är för att få den här skevheten, det ska inte vara perfekt utan måste vara lagom dåligt hela tiden, haha!
Längs en vägg väntar flera dörrar tålmodigt på att få sin plats i huset. "Vi har efterfrågat gamla dörrar i lokaltidningar i hela Sverige", säger paret.
Arbetet med huset går att följa på Instagramkontot Stora_tyttorp.
Taket är linoljebehandlat och ska stå omålat i tio år. De flesta som bygger nytt målar taket direkt, men då riskerar färgen att krackelera om ett decennium.
– Genom att vänta tio år mer än fördubblar vi livslängden.
För målet med huset är inte bara att det ska se fint ut. Det ska också hålla länge också.
Husets vind, som är mer som en extra våning, är ett ytterligare exempel på just det.
– Jag kommer nog inte ha råd att inreda den här våningen under min livstid, säger Anna.
Men hon låter varken nedstämd eller bitter. Snarare förväntansfull.
– Det få bli nästa generations projekt.
Tanken på att flytta in i huset i vår fyller Anna med blandade känslor. "Det ska bli underbart, men samtidigt: Det har gått så fort. Kommer det kännas tomt när vi är färdiga?"