Vi talar om en ansenlig mängd avkomma, 6 barn och 17 barnbarn och 4 barbarnsbarn.
– Vi satt och spånade. Enda sättet att få ihop alla tror jag var att göra så här. De hade inte kommit annars. Det blir så sällan att vi träffas allihop, berättar Elisabeth Gustafsson.
Hon och Erik Gustafsson sa ja till varandra för 60 år sedan i just Trehörna kyrka. Nu tyckte de att det var roligt att kunna förnya vigsellöftena i samma kyrka som de gifte sig i.
De bor för övrigt nästan närmsta granne med kyrkan och sjunger båda i kyrkokören.
– Tänk så fantastiskt att kunna vandra fram till altarringen igen, vända sig om och se vad allt det har blivit av vårt äktenskap, sa Elisabeth skojfriskt före ceremonin.
Elisabeth och Erik hade till och med fått en dåvarande utbytesstudent från USA, som bodde hos dem för 35 år sedan, att komma.
Det jubilerande paret höll små minital till varandra framför altarringen, utbytte ömhetsbetygelser.
– Tack för att jag fått gå vägen med dig Erik. När vi gifte oss var det de som kraxade att det inte skulle gå, att vi var för unga. Sedan flyttade vi hit, paradiset på jorden, och här i denna kyrka har alla våra sex barn konfirmerats.
Erik Gustafsson, 84 år, och fem år äldre än sin kära Elisabeth såg så rörd ut när makan hade talat färdigt, att man undrade om han verkligen skulle kunna samla sig till att säga något. Jojomänsan, han gjorde det till och med utan att staka sig.
Fast i kyrkbänkarna höll man nog lite andan när han med ändan i luften fiskade upp en ros som han gömt på insidan av altarringen och som han sedan så gulligt överlämnade till sin maka.
Erik kände så mycket tacksamhet och stolthet över att ha fått dela livet med Elisabeth.
– Det har varit ömsom vin, ömsom vatten, men jag tror att det har varit mest vin, sa han och i kyrkbänkarna fnissades det.
Hela akten påminde mycket om en vigsel men den var fritt upplagd. Erik och Elisabeth tog en svängom mitt i ceremonin.
Det var in- och utgångsmusik, bibelord, bön, psalmsång, sång och musik av barn och barnbarn, välsignelse och ett ”vigseltal” av diakon Ingrid Arnow Utterberg som ledde högtiden. Istället för ett vigselbevis överlämnade hon en ikonmålning.
Svenska kyrkan har ingen fast ritual för förnyelse av vigsellöften.
– Det är en nutida sed som kommer från USA. Den är nog mest märkbar i storstäder och kanske mest bland par som levt åtskilda ett tag, berättar Ingrid för tidningen.
Erik och Elisabeth fick först två flickor, sedan två pojkar. 1969 köpte de en tomt i Trehörna och flyttade från Tranås, sedan fick de två flickor till.
Elisabeth var först helt emot att flytta till Trehörna, ja, att flytta tillbaka för hon kom därifrån i motsats till Erik.
– Jag är född på Lilla Sandkulla. Jag sa när vi tittade på tomterna att ska jag flytta hit är det bara sjötomten som gäller. Nej, den kunde vi inte få, sa gubbarna som visade oss runt, de hade andra planer för den. Glad i hågen över detta besked gick jag och satte mig i bilen. Då sprang gubbarna ifatt oss och sa att vi får tomten, berättar Elisabeth.
Efter löftesförnyelsen i kyrkan blev det stor fest hemma hos Erik och Elisabeth.
Barn och barnbarn hade ordnat med mat och dryck och rest partytält.
Gamla människor räknar inte bara ut det. De gör det dessutom förbaskat bra.