Ägaren Rolf Olsson, som arbetat i firman i 52 år, har tagit plats bakom farfaderns skrivbord på Höggatan 10. Här ser det mesta ut som det gjorde när huset var nytt 1928.
-- Det var min farfar som startade pälsfabriken 1919, berättar han.
Då låg den på Nygatan. Sedan lät farfadern, Daniel Olsson, bygga det tre våningar stora huset på Höggatan och han bodde själv i våningen längst upp.
I dag bor Rolfs 92-årige far Torbjörn där med sin hustru.
Pälsfabriken har gått i arv i tre generationer och trots att Rolf varit inställd på att slå igen en längre tid, så säger han att det känns sorgligt.
Som mest var här 35 personer anställda plus hemsömmerskor. I slutet på 1970-talet och i början på 1980-talet låg pälsindustrin på topp i Tranås. Rolf berättar att det då fanns cirka 2 000 arbetstillfällen i staden inom branschen.
Sedan två år tillbaka är han ensam om att arbeta på den anrika pälsfabriken och den 15 februari slår han igen för gott.
Grundaren Daniel Olsson var en driftig grabb från Västergötland. När han en dag som 15-åring reste till Stockholm och klev in på en välkänd pälsfirma med ett rävskinn under armen blev han vittne till att en springpojke avskedades. Han fick sitt skinn sålt och blev dessutom erbjuden platsen.
Där blev han kvar i sex år, fick en gedigen utbildning och kunde sedan titulera sig buntmakare, innan han fortsatte sin yrkesbana i Tranås.
-- Före fyrtiotalet tillverkades mest mössor, caper, muffar och pälsdetaljer till kappor. Det var först efter kriget som pälsen kom i ropet, säger Rolf.
Han var 17 år när han började i pälsfabriken. Under hans drygt halvsekellånga tid i företaget har det hunnit bli en hel del resor, både runt om i Sverige och i andra länder.
-- Jag har levt ett intensivt yrkesliv som jag är mycket nöjd med, säger Rolf och visar oss runt i den i dag ganska tomma fabrikslokalen.
För två år sedan upphörde tillverkningen i fabriken. Rolf har sedan dess främst ägnat sig åt försäljning av framför allt damhattar och läder.
Eftersom det inte längre finns någon körsnärsutbildning kvar i landet tror han att yrket sakta men säkert kommer att dö ut.
Pälstillverkningen har i stor utsträckning flyttats till låglöneländer.
Användningen av både hattar och pälsar blir alltmer sällsynt. Rolf tror att det största hotet är de milda vintrarna.
-- Och så bilen förstås, förr i tiden gick folk mycket mer och så var det kallt. I dag verkar kvinnorna vara så förskräckligt rädda om frisyren. Det tror jag också är en bidragande orsak.
Rolf säger att trots att det känns sorgligt att firman går i graven är han ändå glad åt att halva huset hyrs ut till en annan pälsfirma. Den sysslar dock inte med tillverkning utan bara med försäljning.
Pälsen lever i alla fall kvar på Höggatan 10 i Tranås.