Torgny Lindgrens passion för idrott

Vi åker till Tjärstad, några kilometer öster om Rimforsa, och kliver in hemma hos författaren Torgny Lindgren. Vi avbryter honom mitt i arbetet med den kommande romanen Dorés bibel, men det är okej, vi stör inte – för vi ska prata sport.

Kritikerrosad, storsäljande akademiledamot i all ära, men det Torgny Lindgren älskar att prata om, det är idrott.

– Jag hatar att tala om mina böcker, det som finns att säga om dem, det står i dem, säger han.

Då så, då talar vi idrott.

– Som liten hemma i Norsjö i Västerbotten. Det var ett riktigt skidnäste på den tiden, förste Vasaloppssegraren Ernst Alm kom till exempel därifrån, och skidåkarna var mina hjältar. Mitt första minne är från när jag var tio år och Martin Lindström, som också kom hemifrån, vann guld på 18 km i OS i St Moritz. Martin var allt jag kunde begära av en hjälte, han åkte skidor som en gud, jobbade i skogen och spelade dragspel.

– På senare år har jag träffat Martin i Umeå. Det har varit stort, jag känner en enorm respekt för honom. Han har varit ordförande i Umeås kommunfullmäktige, vilket är ännu ett bevis på hur många skärpta människor det finns i idrotten.

– Varför ska man kräva av alla människor att vara högintellektuella? Jag har träffat så många skärpta idrottare och sett så många exempel på hur svårt det är att nå framgång utan ett stort intellekt. Se bara på en sådan som David Beckham, när han slår en lång crossboll över hela planen inser man vilket fantastiskt intellekt det ligger bakom. Det är inte bara slumpen som gör att sådant sker.

– Det är rent nys, jag kan berätta om när Lars Forsell en gång stod i incheckningskön på flygplatsen i Rom. Framför honom i kön stod en stor kraftig kille som plötsligt sa: ?Är det inte Lars Forsell? Gud vad jag har älskat din poesi genom åren!? Det var Gunnar Nordahl. Att idrottare skulle vara dummare än andra människor är en av de största myterna. Det finns så många idrottare som genomför höga utbildningar samtidigt som de är mitt uppe i karriären och då vet man att det finns studenter som har fullt sjå med bara skolan.

– Det började med just bröderna Nordahl hemma i Västerbotten. När Knut och Gunnar gick till IFK Norrköping blev det mitt favoritlag. Gösta var också där ett tag men gjorde ingen större succé, han hittade aldrig sin plats och fick mest spelade ytter. Sedan gick han till Holmsund och tog upp dem i allsvenskan som libero. När Putte Kock tog ut honom i landslaget 1957 gjorde han det tyvärr som ytter och Gösta gjorde en riktigt dålig landskamp, hans enda i karriären.

– O ja. Det har blivit en trist historia. Den spelartrupp som åkte ur i fjol hade kapacitet för att vara ett mittenlag i allsvenskan, definitivt bättre än både Elfsborg och Sundsvall. Men nånting hade blivit galet i föreningen, nånting var på tok. Vad har jag inte en aning om. Tyvärr.

– Se på en spelare som Thomas Olsson. Nu i Malmö FF har han visat att han är en riktigt bra spelare, men sista säsongen i IFK var han inte bra. Det har också funnits för många lovande spelare i IFK som inte blivit något. Det måste bero på något. Säsongen som var var Åtvidaberg ett klart bättre lag och jämför man de båda lagens resurser är det fullständigt obegripligt.

– IFK har dock en stor tillgång som gör att jag är säker på att de kommer igen, sin historia. Skyltarna med gamla spelarnamn som man passerar på Idrottsparken, och Gunnar Nordahl-statyn som jag tycker är en av de bästa idrottsskulpturerna, gör att klubben hela tiden lyckas återskapa en sorts stolthet för föreningen.

– Jag bär min IFK-halsduk med stolthet och blir gärna hånad och bespottad, för IFK kommer igen. Det tar längre tid än vi trodde, men om bara inte klubben åker ner ett snäpp till så kommer det att gå. Men gör den det då kommer den att tappa folks engagemang och mista sin kärnpublik.

– Nja, jag håller ofta tyst då, när jag låter är det mest positivt. För visst skriker jag, både på läktaren och framför teven, men inte så mycket negativt. Men visst är det många av mina jämnåriga som trycker ned kepsen och vet precis hur det är, hur saker och ting ska göras. Det var likadant i Degerfors och Holmsund, när vi bodde där.

– Stämningen på Idrottsparken läktare blir snabbt negativ. Det negativa finns i luften och det är klart spelarna känner det. På Söderstadion är det helt annorlunda och på Djurgårdens och AIK:s matcher blir publiken grinig de sista tio minuterna, inte hela matchen som i Norrköping. Där börjar det direkt från matchstart.

– Det är roligt att Kristian kommer tillbaka till Åtvidaberg, det är där han hör hemma. Vissa spelare ska hålla sig hemma, som Anders Svensson till exempel. De har inte den hårdhet och de vassa kanter som behövs i större klubbar.

– Det är roligt att se honom, han är ett fenomen i sig. Jag har lite svårt att förstå hans ädelskånska, men när man hör honom prata är det tydligt hur mycket humor och intelligens som finns i honom.

– Han är också viktig för många ungdomar som kan känna sig främmande i vårt samhälle. I idrotten kan de hitta en hemkänsla. Detta ställer också krav på idrottsföreningarna att de kan ta hand om alla ungdomar. Jag läste i tidningen i dag att friidrotten de senaste åren lockat till sig över 10 000 ungdomar, som en följd av Carolina Klüfts framgångar. Det gäller bara att kunna ta hand om dem också.

– Ja, mycket. Mest på tv, jag har alla kanaler jag behöver för att se all bra fotboll och köper även hem mycket matcher med sådana ticketsändningar. Direktsänd idrott och nyheter är det enda jag har teven till.

– Jag har tre favoritlag sedan gammalt, förutom IFK även engelska Sunderland och spanska Real Valladolid. på senare år har jag också lärt mig älska Arsenal för det sett de spelar fotboll på. De var tidigare ett riktigt benknäckargäng men nu spelar de den bästa fotbollen i Europa, tycker jag. Det gör de tack vare inverkan från den franska fotbollen, som har påverkat hela den europeiska fotbollen och gjort den positivare.

– Då är det tristare med Sunderland. Ett vackert klubbnamn, med en av Europas vackraste arenor, men de spelar nu för tiden en kolossalt dålig fotboll.

– Det händer, framför allt försöker jag kombinera de resor jag gör så att jag kan se fotboll. Det är förvånansvärt hur mycket svenskar man möter ute på de europeiska arenorna. Som när Roma spelar, då är det ofta massor av svenskar där, vilket jag tror beror mycket på Nils Liedholm. Att se Totti spela fotboll kan vara värt en del resande. Som han behandlar bollen.

– Jo, men han är förvånansvärt mänsklig med tanke på hur han behandlas. Den dyrkan och press han utsätts för skulle få vem som helst att bete sig märkligt.

– Presidenten i klubben är en av mina läsare och hade väl på något sätt fått reda på min relation till klubben. Han bad mig om en novell till ett program med 30 000 i upplaga.

Novellen togs ur boken Legender från 1986 och handlar om en libero som aldrig under sin karriär slagit en bakåtpassning till målvakten.

– Nej, nej, aldrig. Idrotten är en del av mitt liv, skrivandet något annat.

Det är slående hur Torgny lever upp när han talar om idrott. Han uttrycker sig hela tiden spontant och åsikterna, som kommer ofta, visar ett djupt engagemang

– Du som jobbar med idrott, vet du vad ordet idrott betyder? frågar Torgny plötsligt.

– Det är ett isländskt låneord, troligen från 1400-talet, som betyder verksamhet, att uträtta något. I den svenska betydelsen har det blivit något annat, men jag tycker man ska ta fasta på ursprunget då idrott är just en verksamhet i oerhört koncentrerad form.

– Idrott sker på en bestämd plats, på en bestämt tid och ger oss möjlighet att mäta vad en människa kan åstadkomma, vad den kan prestera, och det är reglerna som är grunden. Vill man vara kvasifilosofisk kan man säga att idrotten ger oss möjlighet att studera och ta del av människans kapacitet.

– Den som ser på idrott studerar människan och det är egendomligt med de som säger sig inte vara intresserade av idrott – då är man inte intresserad av människor.

– Jag funderar ofta på, med tanke på pressen på Totti vi talade om, hur länge dessa idrottsstjärnor ska orka. Hur ska de kunna värna sin integritet, hur länge ska en sådan som Carolina Klüft fortfarande tycka det är roligt, med tanke på den press och uppvaktning hon har på sig.

Torgny talar vidare om Per Elofsson, en idrottsman han tycker mycket om, och faller snabbt in på Johann Mühlegg, fuskaren.

– Det är vidrigt att en figur som Mühlegg får figurera i idrotten. Fuskarna förstör idrotten och får alla oss intresserade att ständigt ställa frågan: "Hur kan han vara så bra"?.

– Ta boxningen till exempel, jag är övertygad om att alla proffsboxare fuskar. De kan ju vara på väg att falla ihop medvetslösa, sedan gå tillbaka till ringhörnan och komma tillbaka och har återhämtat sig. Det finns substanser som har just den effekten på människan och de används säkert.

– Ja, boxning har jag valt bort. Det är inte intressant längre. Och friidrotten, som jag älskar, har tappat, det kände jag under VM senast. Det var inte lika spännande som till exempel olympiaden i Rom.

– Det finns tyvärr sporter där fusket ger tydliga resultat och dagens idrott är sådan att det blivit lönsamt för de kemiska laboratorierna att ta fram preparat som bara riktar sig till idrotten. Det gör att laboratorierna ständigt ligger före och jag tror aldrig testerna hinner ikapp.

– Jag förstår mig inte på hockey. Jag har svårt att förstå det oprovocerade våld som förekommer i hockey. Hur kommentatorer kan berömma tacklingar som i fotboll ger utvisningar. Sporten innehåller en brutalitet som jag inte tycker om.

– Förr var det annorlunda, då gick det långsammare. Jag minns myggkedjan i Skellefteå, med Garvis och de andra. På den tiden liknade ishockey bandy mer och då var det bättre. Nu hinner jag inte uppfatta finesserna.

– Undantaget är Peter Forsberg. Han kan göra fantastiska saker med klubban som i en del liknar Maradona. Forsberg kan få det att se ut som om pucken sitter fast i klubban på samma sätt som Maradona fick den att sitta fast vid foten.

– Hockey har för mycket blivit ren affärsrörelse. Hur många östgötar spelar i LHC, en? Över huvud taget daltas det för mycket med sponsorer. Jag tror idrotten måste koncentrera sig på det vanliga folket som tittar och inte på att servera snittar och vin till sponsorerna. Det är ändå affärsmän de har att göra med, de gör en ekonomisk kalkyl och jag tror de ställer upp även om de inte får champagne i ett fint rum.

– Vi i Svenska akademien sponsrar en enda idrottsföreteelse och det är Mjölby Södras ungdomslag. Det gör vi utan att någonsin ha bett om champagne i några finrum. De spelar med vår devis "Snille och smak" på tröjan och vi har fått 18 matchtröjor som tack. Jag är väldigt stolt över min nummer nio.

Vårt samtal börjar närma sig slutet och Torgny och hans hustru Stina gör sig redo för en tur ut i julrushen. Kanske kommer han där möta en av sina beundrare.

– Det händer inte så ofta men när folk kommer fram till mig och säger "Är det inte Torgny Lindgren?" så svarar jag alltid "Nej, men jag har varit med i en teveserie som heter Farmen". Då brukar de ge sig. Jag har aldrig sett Farmen men har förstått från aftontidningarnas löpsedlar att det är ett populärt program.

– (Skratt) Det är en risk jag tar, säger jag vem jag är så finns det de som vill berätta sitt livs historia och få mig att skriva den.

På julafton fylls huset i Tjärstad med barn och barnbarn.

– Att den går över. Det har blivit för mycket buller och bång, för mycket krims-krams. Gamla Stan i Stockholm är ju i stort sett oframkomlig månaden före jul. Det är för mycket mekaniska tomtar och annan smörja.

– Att dessutom huggar ner granar, ta in dem och hänga en massa saker i dem är inget annat än en estetisk misshandel.

– Men att familjen kommer hit är roligt, riktigt roligt. Jag önskar bara att julen vore stillsammare.

På julbordet har Torgny klara favoriter.

– Egentligen är julbordet bortkastat på mig, jag kommer att äta mig mätt på sill och löjrom.

– O ja, du skulle bara veta.

En sak vet jag när vi lämnar Tjärstad – Torgny Lindgren älskar idrott.

christer.kustvik@ostgotamedia.se

Fotnot: Torgny Lindgren gick bort 16 mars 2017, 79 år gammal.