Karl Olovs familj, Karl Olov själv andra från höger, mamma och pappa och de åtta syskonen.
Porträttet
Född 1929 på en mindre gård i Tjällmo fick Karl Olov Karlsson lära sig om djurhållning och gårdsskötsel som en del i det vardagliga livet. Familjen som bestod av mamma, pappa och åtta barn hade det gott ställt samtidigt som de hade ett talesätt i familjen:
– Först ut bäst klädd, säger han och skrattar.
Han menar att de syskon som inte skyndade sig fick ta på sig de kläder som de andra hade ratat.
När Karl Olov var liten fick de hjälpa till att ta upp is från sjön som sedan packades och kördes till bland annat byns mejerier.
Karl Olov bodde hemma på familjens gård och jobbade som dräng på näraliggande gårdar tills dess att han gifte sig med sin fru Margareta och de flyttade till en gård som de arrenderade 1963.
Karl Olov med här blivande frun Margareta.
– Där hade jag ett 50-tal mjölkdjur som jag skötte. Jag fick hjälp ibland med hö och tröskning men det mesta skötte jag själv. Det var ett tungt arbete.
Nu när djuren är borta vet han inte vad han ska göra, men ett litet intresse för trädgården finns. Han brukar odla gurkor, luktärter, spenat, potatis och olika blommor i köksträdgården.
– Lite gröna fingrar har jag nog, men jag är glad om jag kan räfsa bort lite löv. Det börjar ju bli långt till backen vet du, säger han och skrattar.
Karl Olov berättar om sitt liv på kontoret hemma på gården, han beskriver tiden som nu finns över sedan de 15 korna lämnat gården som välbehövlig men visst saknar han djuren.
Margareta och Karl Olovs 5 barn, alla flickor, tog Margareta hand om när Karl Olov jobbade.
– Pojkarna kom sen när de blev äldre, skrattar Karl Olov och syftar på döttrarnas pojkvänner som kom in i familjen efter hand.
Efter tio år som arrendatorer på gården köpte paret ett hus i Tjällmo och Karl Olov tog jobb som allt i allo hos sin bror som hade egen rörmokarfirma. Efter det fick han anställning på Qvarnshammars järnbruk men han trivdes inte riktigt med det monotona jobbet inomhus.
– På våren när vårbruket drog igång saknade jag djuren och det fria arbetet utomhus.
Karl Olov har alltid tyckt om djur och han var noga med skötseln av både djur och gård.
– Det är ju roligt när djuren mår bra och man får kvitto på sitt arbete. När korna mjölkar bra då blir man stolt, säger han och visar upp flera diplom där hans djur har premierats.
Karl Olov har under sitt liv klarat av det mesta själv och lärt sig det han inte kunnat.
Efter drygt tio år på järnbruket blev Margaretas barndomsgård till salu. Karl Olov som hunnit bli 62 år tvekade aldrig.
– Jag tyckte det skulle varit tråkigt om gården såldes till någon utanför familjen, så vi köpte den och jag började om med djur igen. Men den här gången blev det köttdjur istället för mjölkkor.
Hans nu vuxna barn tyckte att han var lite tokig. Men för Karl Olov var det aldrig tal om att inte ha några djur på gården, trots att han nästan nått pensionsåldern.
– Ett lantbruk utan djur det går inte, säger han bestämt.
Sedan dess har paret bott på gården och även barn och barnbarn har hjälpt till med olika arbetsuppgifter. Numer använder några av dem mjölkrummet som vinterförvaring för växter.
– Mjölkrummet har blivit växthus säger Karl Olov.
Mjölkrummet har blivit växthus förklarar Karl Olov och skrattar.
Han säger att han har många minnen från tiden med djuren, bland annat berättar han om när han lastat hökärran full med hö och hästarna skenade tills det inte var mycket kvar av varken hölass eller kärra.
Nu är det är tomt i den en gång livfulla ladugården
Den gången när det blåste så mycket en höst så hela logen la omkull sig, när han sågade sig i handen med motorsågen och när traktorn gick igenom körbron i ladugården.
– Traktordäcken stannade strax ovanför kornas huvuden och blev hängandes i hålet, vi fick plocka ner traktorn i delar och skruva ihop den igen.
Här har Karl Olov skjutit en av sina totalt 34 älgar. Jakt och skog har också varit ett stort intresse säger han.
Sen berättar han om den gången en ko hade åsikter om hans klädsel.
– Jag skulle mjölka en ko som var tjudrad på gårdsplanen där jag var dräng. När jag kom fram till kon började hon på att springa runt där med tjuderlinan, hon var helt tokig. Hon slet sig med kedjestumpen hängandes efter sig över taggtråden.
Karl Olov fick lov att hämta förstärkning hos grannarna som hjälpte till att leta efter kon som de till slut hittades i ett kärr. Karl Olov fick ta henne i grimman och leda hem henne, med ett fingergrepp nöp han tag i kossans näsborrar hela vägen.
– Det vart ingen mjölk den dagen inte, jag var helt slut i armarna.
Nästa morgon kom Karl Olov tillbaka med blåstället på sig, då var kon lugn. Till eftermiddagen tog han med sig en kompis som hade ljus skjorta på sig, då blev kon tokig igen.
– Hon var tokig i vita kläder, kon, förklarar han.
Livet som lantbrukare valde Karl Olov själv men det var kroppen som sa ifrån till slut, Karl Olov ser på det ganska odramatiskt.
– Hjärtat strulade så de fick sprätta upp mig och fixa till det. Visst är det tomt utan djur men det var nog dags ändå.
Här tar Karl Olov farväl av de sista djuren som lämnade gården strax innan jul förra året.