Hans "Aba" Abrahamsson, bosatt med hustru Siv i Tjällmo, berättar gärna om det chockbesked han fick för drygt fyra och ett halvt år sedan vid 59 års ålder och vad det förde med sig för honom och hans hustru.
Numera tycker han nämligen att det behöver pratas mycket mer om prostatacancer, den vanligaste cancerformen hos män, än det hittills gjorts i Sverige.
Till en början lät Hans inte ens sin hustru bli fullt "delaktig" i den omvälvning av hela hans livssituation som cancerbeskedet innebar.
I dag är dock både Hans och Siv mycket angelägna om att framhålla hur fel ett sådant agerande är.
-- Jag kände mig så sårad av att han stängde mig ute, det tärde hårt på vår relation, säger Siv.
-- Men sedan han öppnade sig har vi i stället kommit varandra ännu närmare än före sjukdomsperioden.
Hans är, som medlem i ProÖst, patientföreningen för prostatacancer i Östergötland, starkt engagerad i den kampanj, som Riksorganisationen för prostatacancer (ROP) just dragit igång.
Det vill säga han ställer sig till fullo bakom kravet att screening för alla män från 45 år för tidig upptäckt av prostatacancer måste införas inom de närmaste fem åren och att alla män, som själva så önskar, redan i dag ska få genomgå ett PSA-test.
Hans tumör var inte mer än sex gånger åtta millimeter när den upptäcktes. Han vet att det finns läkare som anser att det är onödigt att behandla så små tumörer eftersom de kanske aldrig kommer att ge några sjukdomssymtom.
-- Det sättet att tänka ställer dock inte jag upp på. Jag vill inte ha något i kroppen som är potentiellt livsfarligt. Jag är verkligen tacksam för att min läkare tog initiativet till att ta ett PSA-prov, säger Hans
-- Jag skulle inte senare i livet, om cancern spridit sig utanför prostatan och blivit obotlig, vilja få reda på att den kunde ha upptäckts med hjälp av ett enkelt blodprov på ett tidigt botbart stadium.
Hans var på en rutinmässig hälsokontroll när läkaren beslutade ta PSA-provet och skicka en remiss till urologkliniken på Universitetssjukhuset. Detta sedan Hans berättat att han senaste tiden ibland fick lite "efterdropp" vid toalettbesöken.
-- När jag kom till urologläkaren några veckor senare sa han att provet visat lätt förhöjt PSA-värde och att han skulle utreda vidare.
Det läkaren då gjorde var att ta små cellprover, så kallade biopsier, med hjälp av en nål som han stack in i prostatan genom ändtarmsväggen. Detta görs för att man genom undersökning i mikroskop ska se om det finns några cancerceller där.
-- Vad jag minns sa dock ingen av läkarna vid de här två tillfällena någonting som fick mig att förstå att det kunde handla om cancer, säger Hans.
Själv hade han ingen tanke på att hans "efterdropp" skulle kunna vara tecken på något annat än vanlig ofarlig prostataförstoring som mer eller mindre alla män drabbas av förr eller senare.
-- Vid andra besöket på uro-logen sa läkaren nästan direkt "tyvärr har du cancer i prostatan!", berättar Hans.
-- Vad han sedan sa uppfattade jag knappast någonting av, men jag fick med mig en massa informationsbroschyrer hem och en ny besökstid.
-- Första dagarna efter cancerbeskedet var jag övertygad om att jag snart skulle komma att dö. Jag gick runt hemma och tittade på mina saker och funderade över hur jag skulle skriva mitt testamente.
Hans började dock läsa i broschyrerna han fått och insåg efter hand att det fanns goda chanser till framgångsrik behandling eftersom hans tumör var så liten.
Han läste om att det finns olika behandlingsmetoder -- operation, strålbehandling och "vänta och se" -- att välja mellan och funderade över vilken hans läkare skulle anse vara den bästa i hans fall.
Hans hustru Siv bad att få följa med till läkaren när behandlingsalternativen skulle diskuteras men fick nej . . .
-- Jag har alltid varit typen ensamvarg, en sån som vill klara av saker och ting på egen hand, förklarar Hans.
-- Jag visste ju att Hans är den här typen av människa men att han även i den här, för oss båda svåra situationen, inte ville göra mig delaktig gjorde mig mycket illa, säger Siv.
När Hans alltså kom själv till läkaren även nästa gång gick de noggrant igenom de olika behandlingsmetoderna som alla har sina olika för- och nackdelar.
-- Men jag blev jätteförvånad när läkaren sa att jag själv måste välja. Det kändes väldigt fru-strerande att han, som är experten, inte ville rekommendera det ena eller andra.
"Vänta och se"-alternativet -- det vill säga att inte sätta in någon aktiv behandling förrän tumören eventuellt började bli mer aggressiv - uteslöt Hans direkt.
-- Jag valde strålning och det framför allt därför att risken att bli impotent då skulle vara mindre än efter operation.
Detta innebar dock att han inledningsvis blev "kemiskt kast-rerad", det vill säga han fick läkemedel som förhindrade produktionen av det manliga könshormonet testosteron. Detta dämpade tumörutvecklingen fram till att strålbehandlingen inleddes.
-- Impotensen under den här perioden tänkte jag inte så mycket på. Jag var fullt upptagen med att klara av att vänta det dryga halvår det tog innan behandlingen inleddes . . .
Eftersom Hans tumör var så liten innebar väntetiden medicinskt sett ingen fara.
-- Men det var oerhört svårt att psykiskt acceptera en så lång väntan och det vet jag att många andra medlemmar i ProÖst, som varit i samma situation, också har tyckt.
Strålbehandlingarna var av två typer, dels traditionell strålning vid 25 tillfällen, dels två med den så kallade brachymetoden.
Den senare innebar att 15 nålar med ett radioaktivt ämne i spetsarna stacks in i området mellan pungen och ändtarmen och upp mot prostatan så att de omringade tumören. På så sätt blir strålningen mycket effektiv utan att skada omgivande vävnader.
-- Kjell-Olof Feldt berättar i den bok han skrivit om sin prostatasjukdom att han mådde mycket dåligt efter brachybehandlingarna, vilket jag vet skrämt många män, säger Hans.
-- Jag däremot tyckte inte alls att de var besvärliga. Ena gången jagade jag exempelvis älg dagen efteråt.
En bit in i strålningsprogrammet erbjöd Hans sin Siv att följa med till sjukhuset för att se vad som hände, prata med behandlingspersonalen och så vidare.
Därefter var hon med flera gånger på sjukhuset och -- framför allt - från denna dag kände hon att Hans till fullo lät henne bli delaktig i det som han gick igenom.
Efter fullföljd behandling har regelbundna PSA-prov och andra undersökningar inte visat några tecken på att det skulle finnas några celler från prostatacancern kvar i Hans kropp.
Trots att det inte är så stor risk att strålbehandling ger bestående potensproblem drabbas Hans dock periodvis av detta.
-- Men jag tycker inte det är något stort problem, poängterar hustru Siv och kramar om sin make.
-- Att Hans visar att han älskar mig, det är det viktiga för mig, och det gör han verkligen på väldigt många olika sätt.
Att Siv har den här inställningen betyder givetvis väldigt mycket för Hans. Han har prövat Viagra och andra potensmedel och de fungerar rent tekniskt men varken han eller Siv tycker det är något för dem.
Självklart borde dock sådana läkemedel ingå i läkemedelsförmånen för män som tycker de behöver dem sedan de behandlats för prostatacancer. Det anser både Hans och Siv.
FOTNOT: I nästa avsnitt berättar vi hur en Linköpingsurolog ser på ROP: s kampanjkrav och mer om olika behandlingsalternativ vid prostatacancer i olika stadier. Första avsnittet i serien var publicerat 31/8.