– Vi trodde att han var orolig för att vi nyss hade flyttat, eller kanske att han hade blåskatarr, säger pappa Markus Waldemar.
– Jag pratade med min mamma som varit distriktssköterska och hon sa: Ring vårdcentralen. Ring direkt, berättar mamma Linda Waldemar. Men vi fattade inte ändå.
I början av juli gick de till vårdcentralen. Där tog personalen omedelbart ett blodprov på Eskil och var inte alls intresserade av det urinprov familjen tagit med sig. Beskedet kom fort: "Eskil har diabetes. Ni ska direkt upp till US."
Familjen las in i två veckor. Eskil minns inte mycket av det. Mest en clown som inte var rolig.
Sedan diabetesen konstaterades har Eskil i snitt fått ta sex sprutor om dagen. Han var bara fyra år när han började vilja ta dem själv, i magen. Men i maj i år fick han en insulinpump istället.
– Den är bra, tycker Eskil. Han plockar fram den ur en specialsydd väska på magen och demonstrerar hur den fungerar. Lika vant använder han vad familjen döpt till "fjärrkontrollen". Ett snabbt stick i fingret, bloddroppen på en sticka, stickan in i "fjärrkontrollen" till pumpen och så avläsningen: 8,7 i blodsocker.
Att hålla koll på blodsockret är a och o när man har diabetes. Eskil måste ta upp till sju blodsockervärden om dagen.
– Pumpen fungerar inte så smidigt som de säger, konstaterar en luttrad Markus. Det kan bli stopp och då måste han använda spruta i alla fall.
Om Eskil är hög blir han okoncentrerad och det sticker i kroppen. Ofta är han hög på morgonen och då är han svår att väcka.
Om han är låg så måste han ta druvsocker. Fort, för att inte förlora medvetandet. Eskil har alltid med sig druvsocker var han än går.
– I bland är det lite jobbigt när Eskil är arg och jag inte förstår att det beror på blodsockret, säger Ivar.
– En gång när Ivar var sex år var han den förste som såg att Eskil blev riktigt låg. Då hämtade han en Piggelin ur frysen, berättar Linda. Vi försöker befria storebror från ansvar, men han har ju tagit in mycket av vad diabetes är.
Varje diabetes är individuell. Det kan vara frustrerande för föräldrarna, för det finns inget facit. Det gäller att lära sig exakt hur just ens eget barns diabetes fungerar. Hur den påverkas av åldern, växandet, infektioner, maten, aktiviteter... Och att hitta ett läge där man har koll men ändå inte är alltför överbeskyddande.
Eskil har varit hemma hos en enda kompis, vars mamma är läkare och sagt att hon kan se efter honom. Annars får kompisarna komma hem till Eskil. När han har trumpetlektioner får någon av föräldrarna sitta utanför och vänta.
– Att se efter ett barn med diabetes är ett stort ansvar, säger Linda. Vi behöver alltid packa med spruta, extra insulin, nålar och slangar när vi ska på dagsutflykt någonstans.
I skolan har rektor sett till att Eskil har en egen stödperson.
– Britt-Marie – hon är jättebra, tycker Eskil. Hon hade köpt mitt favoritdruvsocker en gång.
Det finns många följdsjukdomar som kan drabba en diabetiker. Dem försöker familjen låta bli att tänka på.
– Vi lever väldigt mycket i nuet, säger Markus. Det går inte många timmar per dygn när diabetesen inte gör sig påmind.
Det råder djup okunskap om diabetes typ 1 hos många i Sverige. Familjen Waldemar fick en del väldigt oförstående kommentarer när de berättade vad som hänt. Till exempel: "Vad bra, då måste ju hela familjen äta nyttigt."
– De förstår inte skillnaden mellan typ 1 och typ 2, säger Linda.
– I skolan är det svårt att förklara vad diabetes är, säger Ivar. Ingen förstår vad högt och lågt blodsocker är utan tror bara att det handlar om att Eskil inte får äta socker eller inte tål socker, men för mig är Eskil en vanlig snäll lillebror.
– Ni i medierna kan vara slarviga med att bara prata om diabetes utan att säga vilken typ det är, påpekar Markus.