1956 bildades den fältbiologiska ungdomsföreningen i Motala och två år senare bestämde man sig för att ha det första stora mötet. Sedan har man haft kontakt men träffats med kontinuitet sedan 1980. Numera är ungefär hälften av gruppen ingifta och man har spridit ut sig, från Lund i söder till Stockholm i norr. De enda som bor kvar i de östgötska trakterna är paret Gunilla och Sören Kälvesten.
– Det var den här Bo Nilsson som kom och bildade den här föreningen 1956, berättar Gunilla Kälvesten och fortsätter:
– Han åkte runt i hela landet och letade efter barn som var intresserade av natur. Sedan hade vi en väldigt bra biologilärare på realskolan i Motala som inspirerade oss mycket, Gustafsson hette han.
Paret Kälvesten bor i Västra Stenby men resten av gruppen är spridda över landet, från Lund som södra utposten och upp till Stockholm i norr.
– 1959 hade vi det stora lägret på Stocklycke vandrarhem, då cyklade vi dit upp. Sedan efter det hade vi kontakten med de andra lite grand så där. Ulla Lundholm, som nu bor i Lund, och jag startade det här med att vi skulle träffas igen, när barnen blev lite större. Det var 1980. Sedan dess har vi träffats varje år.
Efter det mötet blev det Öland där man hyrde stugor och sedan dess har man varit över hela Sverige. Anders Wirfält är "ingift" i gruppen. Han kommer ursprungligen från Halmstad.
– Fördelen med att det kom in medlemmar från andra håll i gruppen är att möten hålls på andra ställen i Sverige.
Han betonar också att kunskapen i gruppen vad det gäller fåglar, växter och insekter är stor.
– I föreningen finns landets mest kompetenta botanister och ornitologer.
Gunilla Kälvesten berättar vidare att man förra året bestämde sig för att åldern började ta ut sin rätt.
– Nu bestämde jag en extragång, för i fjol sa dom att man började bli lite skruttiga. Så då bjöd jag in till att de som ville fick komma. Det var bara fem som inte kom, säger hon.
Så det blev ännu en träff i år igen och träffpunkten blev Naturum Tåkern den här gången och man samlade ihop till 12 personer av en grupp som brukar vara 17. En träff, betonar Gunilla och inga långvandringar som man gjort tidigare år, i Abisko bland annat.
Tänker ni försöka träffas nästa år igen?
– Det vågar inte jag bestämma. Men jag kanske bjuder in då, till Stocklycke för en dag, där vi en gång startade. Men sedan kanske vi inte orkar mer.