Peter Flygh fick ett larm från före- taget i Vikingstad natten till den 9 januari 2005 när stormen Gudrun härjade som värst.
- Vi hade varit på fest tidigare på kvällen. Jag drack ingen öl till maten och det gjorde att jag kunde ta bilen och åka när larmet kom, säger han.
Peter Flygh var tillsammans med sin morbror delägare till företaget Termodyn AB i Vikingstad. Företaget har en smidesverkstad, men arbetar främst med pulverlackering.
- Jag fick larmet vid halv tre-tiden på natten och åkte strax efteråt till firman för att se vad som hänt. Cirka två mil från bostaden, på vägen mellan Ulrika och Viktingstad, tittade jag på bilens hastighetsmätare som visade 80 kilometer i timmen. Sedan minns jag inget mer.
Det blåste rejält där stormen drog fram den här natten. Elen hade gått och telefonerna slutat att fungera i stora delar av länet. Många träd föll som tändstickor i de kraftiga vindbyarna.
På en bråkdel av en sekund förändrades livet för Peter. Han körde rakt in i ett träd, en jättegran som låg rakt över vägen.
Taket på bilen, en Audi A6 Avant, trycktes in i kupén och ratten böjdes. Bilen forcerade sedan under trädet och stannade först omkring 30 meter bort i ett dike.
Räddningstjänsten från Viktingstad och Ulrika larmades till olycksplatsen vid tretiden på natten. Stormen hade vräkt omkull flera träd och det tog några timmar innan vägen var framkomlig för hjälpinsatsen. I bilen satt Peter fastklämd och medvetslös med sönderslaget huvud.
När räddningspersonalen fick se bilen trodde man först att ingen kunnat överleva en sådan krasch. Taket vid förarplatsen var avskalat, och vind- rutan intryckt i kupén. Däremot var motorn och bagaget intakt. Det var också genom bagageutrymmet som Peter varsamt drogs ut till den väntande ambulanspersonalen.
Under de första veckorna på US i Linköping låg Peter nedsövd och i respirator eftersom han inte kunde andas själv.
- Att jag överlevde den svåra olyckan beror på änglavakt, på en högre makt som inte kan förklaras, säger han.
I dag är Peter sjukpensionär på halvtid, han är utlöst från företaget i Vikingstad och har satsat pengarna på en egen firma som sysslar med gräv- och skogsarbeten.
På gården Stenkullen, ett boningshus med anor från början av 1800- talet, bor han och sambon Hilde Eriksson med barnen Jonathan, 2,5 år och Alexander, 5 år, och här har livet tagit en ny och dramatisk vändning.
- Jag jobbade före olyckan elva-tolv timmar varje dag. Nu är jag hemma betydligt mer och har förstått att värna om familjen. Men mitt minne är allvarligt skadat. Jag har varit på tre bröllop efter olyckan, men minns inget av dem.
Peters personlighet har förändrats efter olyckan. Många av hans egenskaper har förstärkts, exempelvis är han ännu mer impulsiv än tidigare. Han har heller inget normalt filter som andra utan säger rakt ut vad han tycker och tänker, vilket är både på gott och ont.
- Det finns för mig två Peter, en före och en efter olyckan, säger Hilde.
Peter har svårt att koncentrera sig, och blir fort trött i huvudet. När Peter kör grävmaskinen kan han arbeta i högst två timmar. Däremot orkar han jobba i skogen en hel dag, sysslor som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Före olyckan var Peter duktig i engelska och tyska, men språken försvann efter olyckan.
- Jag går kurser för att lära mig språken igen. Orden och meningarna finns där inne i huvudet, det är bara det att jag måste tvingas bli påmind, och då går det lite lättare att komma ihåg.
Peter hoppas att han ska bli fullt frisk en dag.
Men vägen dit kan bli lång.