Ett 50-tal personer står i grupper på skolgården. Det pratas gamla minnen. Till exempel om utedasset som man var tvungen att gå över gården för att nå. Gun Bolmgren (född Unell) minns:
– Det var lite otäckt tyckte man. Mest för att grabbarna smög på oss när vi gick dit. Det var ett dass för dem och ett för oss flickor. Med fem "fjöler" i varje...
Hur funkade det?
– Ja, man satt ju upp till fem i rad på var sitt hål. Man försökte hålla sig så länge man kunde innan man gick dit kan jag säga.
Huset var från början tingshus i Sya. 1926 blev det skolhus. Sedan lades skolan ner 1960. Nu är det loppis och auktionshus. Tillsammans med ägaren sedan två år tillbaka, Anna Andersson, har en grupp pensionärer letat rätt på ett 50-tal gamla elever som bjudits in till en träff i den före detta skolan i Sya.
Gun berättar om chokladen. Den kokte tant Signe till smörgåsarna de hade med sig till frukostrasten. Mjölken fick barnen springa och hämta i Mjölkaffären. Hon visar klassrummen till första och andra klass på övervåningen.
– Slöjdsalen byggdes om till gymnastiksal och fick en liten scen i änden, säger hon och visar att den finns kvar än.
– Där stod jag på en julfest och läste juldikten "Tomten", säger Gun Bolmgren, 85.
Ibland var det tandläkarbesök för barnen. Då steg en hel grupp elever på tåget vid stationen i Sya och åkte till tandläkaren i Mjölby, och sedan tåget tillbaka.
– Här stod orgeln och katedern. Här var det syslöjd med flera trampsymaskiner, visar hon där det nu är loppis i alla rummen.
I vimlet framför skoltrappan går Anne-Catrine Hylén, 76, omkring och sneglar efter skolkamrater. Även hennes mamma Elsy Hydén (född Karlsson) är på plats. Men hon minns nästan inget, mer än att hon gick sex år i Sya mellan 1938 och 1944. Anne-Catrine gick här några år för nästan 70 år sedan, och hon minns desto mer detaljer.
– Jag började i ettan i Veta. Sedan fick plötsligt vi barn från Svås flytta över till Sya skola. Pappa blev jättearg för att föräldrarna inte fått besked innan. Han skällde ut överlärare Palm. Det var kanske mest för att vi barn cyklade ju till skolan och måste över Riksettan med all trafik, säger Anne-Catrine.
Men nu är det inte mer tid till skvaller på skolgården, för nu ska alla in och äta landgång och titta på gamla skolfoton och försöka hitta sina gamla skolkamrater från 40- och 50-talen.