Det var en sommarkväll 2006. Tobba Larsson, då Mr Handboll i Linköping, och hans hustru Lena skulle cykla hem till Sturefors från en 50-årsfest i Hjulsbro när Lena sa:
– Vi får gå hem, det här funkar inte.
Tobba tog först inte Lena på allvar.
– Kom igen nu, nu cyklar vi! sa han.
– Nej, jag kan inte, det går inte, sa Lena.
Där började en tolv år lång kamp för familjen Larsson.
Åtta år med svår sjukdom för Lena, som slutade med att hon gick bort i maj 2013, och efter det fem år med svår sjukdom för Tobba.
I dag mår Tobba bra, i dag kan han berätta om mardrömsåren.
Vi slår oss ned vid köksbordet på 110:an, Tobba kallar hemmet på Näckrosvägen 110 i Sturefors så, och historien börjar den där sommarkvällen i Hjulsbro.
– Det var då vi upptäckte det, att det var något som inte funkade för Lena. Åren som följde började hon sluddra, hon fick sämre balans, sämre koordination och svalget blev också nedsatt.
– Läkarna hade först svårt att ställa en diagnos, men efter flera magnetröntgen och många undersökningar kom de fram till att hon led av multipel systematrofi. En jätteovanlig sjukdom. Celler dör i lillhjärnan, som styr de där funktionerna som hon hade problem med. Funktion efter funktion försvann för henne. Det blev rollator, det blev rullstol, allt gick bara utför.
Alla som följde Tobba under hans tid som elittränare i handboll vet vilken beslutsamhet och hängivenhet, han besitter. Det var den han plockade fram nu också, när allt rasade för Lena. Sjukdomsförloppet var brutalt.
– Hon hade legat inlagd i tre månader och sjukhusteamet började titta efter ett boende. När jag och mina två döttrar hade varit och kollat på ett så satt vi där i bilen, det var alldeles tyst, och jag kände ”jag måste säga nåt”. Då sa jag ”vi tar hem Lena”. Och man kunde höra hur hela bilen andades ut. Då bestämde vi oss, jag och mina barn, att fixa fler assistenter och sköta henne hemma.
Tobba ansökte hos Försäkringskassan, fick ja, och snart var 110:an anpassad med de hjälpmedel som behövdes.
Totalt 15 assistenter, fem per dygn, skötte om Lena i hemmet.
– Hon låg i vardagsrummet. Biblioteket hade vi som medicinförråd. Allt var som ett minisjukhus här. Det funkade, hon blev hemma i närmare två år.
Sjukdomsförloppet för MSA kan antingen vara snabbt eller utdraget under 7-10 år. Lena gick bort nästan åtta år efter sin diagnos.
– De sista åren jobbade jag halvtid och var assistent på halvtid. Make, visst, men mer projektledare för ett vårdteam.
För Tobba, som vigt stora delar av sitt liv till handbollen med allt vad det innebar med träningar, matcher och resor på helger och kvällar, var det nu dags att ge tillbaka till Lena.
– Vi var tillsammans sedan vi var 17 och under alla åren som handbollstränare var jag, inser jag nu, inte så närvarande i familjen. Lena skötte det mesta. Så det kändes bra att kunna betala tillbaka när hon fick det svårt.
– Trots att sjukdomen förstörde hennes kropp var hon ändå samma person, den stora tryggheten för hela familjen och allas vår coach ända till slutet. I slutet var det livskvalité för Lena bara att få komma ut på altanen och bli skjutsad runt här i samhället.
Hur kändes det när hon gick bort?
– Väldigt jobbigt såklart att mista sin livskamrat. Samtidigt visste vi hela tiden hur läget var och hur det skulle sluta. Lena ville inte dö men till sist orkade inte hennes kropp mer. Det blev ett märkligt liv de sista åren, alltid med en massa folk i huset. Sen när Lena var borta, plötsligt helt tyst. En enorm tomhet.
Hur var det?
– Konstigt, väldigt konstigt, när man gillar att ha folk omkring sig. Jag tycker om att kunna välja. Om jag vill vara själv är det skönt att kunna välja det. Men det är tråkigt att vara ensam.
– Jag kan sakna någon som coachar mig. I ett förhållande hjälper man varandra, coachar varandra. Lena kunde coacha mig bara genom att peka. Det saknar jag. Att ha någon att bolla med.
– Sen gör jag mycket hela tiden och då är det ju roligt att komma hem och berätta för någon vad man har gjort. Det kan jag också sakna. Då får man ringa nån kompis i stället. Sen är det ju roligt med någon som ringer och frågar efter en. Nu gör kompisar det i stället men i en relation blir det annorlunda.
– Så det är skönt att vara själv men det är jobbigt att vara ensam.
När Lena hade gått bort, 13 maj 2013, tog det bara en knapp månad innan Tobba åkte på nästa smäll.
– Jag fick för mig en morgon att jag skulle ut och gå. Jag tyckte att jag tränade hyfsat på den tiden. Men jag började spotta blod. Jag undrade förstås vad det var, fortsatte gå en bit till, men orkade ingenting så jag vände hem igen.
– Hemma ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa till mig att åka upp till sjukhuset direkt. Jag blev inlagd ganska snart och då trodde de att det var en stressreaktion. Så var det säkert, Lena var sjuk i sju-åtta år så det var säkert nån inre stress i mig. Läkarna kallade det krossat glas, fast på engelska, på lungorna.
Tobba återhämtade sig och i maj 2016 stod han på startlinjen till Blodomloppet i Linköping.
Året innan hade han gått loppet, den här gången skulle han springa.
– Det gick inte så bra. Jag kom kanske två kilometer, sen kände jag ”jag orkar ingenting, jag får inget gensvar alls från kroppen”. Det kom inget blod men jag kände att nånting var galet. Då kom Camilla Möller förbi, en tjej som bor här ute i Sturefors. Hon frågade ”Hur är det Tobba?”. Jag svarade ”Det är nåt som inte är bra, du får hjälpa mig upp till brandmännen där borta.” Det var på Hamngatan. När vi kom upp där möter vi tre brandmän som direkt sa glatt ”Men tjena Tobba! Läget?”. Jag svarade ”Tjena Uffe, nej, det är sådär du”. Uffe såg att något var fel och sa ”Nä du ä´ lite blek du! Sätt dig här ska vi kolla.”. De kollade hur jag syresatte mig. Och det var inte bra. Då slog brandmännen om direkt, blev professionella och ringde ambulans.
– På sjukhuset möttes vi av ett team på sex personer. Alla visste precis vad de skulle göra, jag blev fantastiskt bra mottagen. Det slutade med att jag hamnade på hjärtintensiven. Där konstaterade de att jag hade haft en propp och hjärtinfarkt. Exakt när kunde de inte säga. Men som läkaren sa, det var tur att det hände när det hände när jag hade 14 000 människor runt mig. Tänk om det hänt ute i skogen på Vretarundan här i Sturefors. Då hade jag kanske inte fixat det.
Tobba led av förträngningar i hjärtats vänstra kranskärl.
– Enligt läkarna var det troligen ärftligt. Pappa dog i hjärtinfarkt, min mamma hade högt blodtryck och dog i stroke och mina syskon har högt blodtryck. Sen är jag ju lite småfet också. Efter att de gått in och ballongsprängt (så kallad ballongvidgning då en ballong blåses upp i förträngningen) och lagt in en stent (ett metallnät som håller kärlet öppet) så blev jag snabbt piggare.
Efter hjärtinfarkten drabbades Tobba av hjärtsvikt så sedan januari i år har han en pacemaker inkopplad.
– Det har funkat skitbra. Hjärtat får hjälp när det behöver. Jag medicinerar rätt hårt också för att få ner alla värden. Nu orkar jag jättebra, men jag är inte explosiv och läkarna vill inte att jag springer till bussen eller är med i några lopp. Jag går en hel del och kör på Itrim också, så jag mår bra.
Först Lena, sedan du – känner du dig särskilt drabbad?
– En kompis sa till mig att det är de som orkar som drabbas. Det brukar jag tänka. Jag har en rätt positiv människosyn och är positiv själv. Jag ser möjligheterna i stället för att gräva ner mig i skiten. Men det är klart, ibland är man tung. Men jag försöker att inte gå ner mig så mycket, utan komma upp igen. Det tog mycket kraft, åren med Lenas sjukdom, det har jag förstått nu i efterhand. Så det har tagit några år att landa, men det har jag gjort nu. Nu är jag gamla Tobba, som innan Lena blev sjuk.
De som känner dig, de som följer dig på sociala medier, ser vilken energi du utstrålar, hur positivt du tar dig an tillvaron. Har du alltid varit sån?
– Det handlar nog mycket om att jag vill leva, att jag tycker livet är så kul. Jag tror ens människosyn är viktig, att jag tror alla om väl. Ser man möjligheterna, är positiv och tror gott om människor, då blir livet lättare.
Vad är roligast i livet?
– Jag tycker trädgården är kul. Och att umgås med vänner och familj. Sen är det förstås en sorg det som drabbat familjen Larsson, men det går ju inte att påverka. Tyvärr blev det så, då får man jobba utifrån det. Det är lättare att titta framåt. Som det där uttrycket, framrutan i bilen är större än bakrutan.
Har du alltid älskat trädgården?
– Ja, det har jag nog även om jag inte alltid gett det så mycket tid. Det är nog ärfligt precis som de jäkla hjärtinfarkterna. Farfar var jätteintresserad av trädgård. Jag är sladdbarn och har inte så jättefina minnen av honom. På min tid var han mest en gammal sur gubbe som sa ”släng inte ner äpplena i korgen ungajävel” och ”sken inte i hallonhäcken ungajävel”. Han var slaktare egentligen och startade charkuteri i Askeby med stor trädgård. Den la han jättemycket tid på. Men tyvärr blev han lite bitter på livet. Det ska inte jag bli.
– Mamma och pappa hade koloni men för dem var det mest ett sätt att dryga ut hushållskassan. Sen var det förstås gott med hemmaodlad potatis, morötter, rödbetor och jordgubbar. Nu har vi det så bra så nu behöver vi det inte av den anledningen, nu är det mest en god lyx, en trend, med egenodlat.
Vad är så roligt med att odla?
– Det är som att ta hand om en handbollsspelare. Man sår ett frö, pysslar om dem lite, ger lite vatten, lite näring. Ibland kan man behöva stötta med en pinne. Sen kan det komma ogräs, nån som inte ska vara med, då får man ta bort det.
Tobba återkommer ofta till sina närmaste vänner, Christer ”Chrilla” Carlsson och Mats ”Näsa” Carlsson. Båda med ett mångårigt förflutet inom Linköpingshandbollen, precis som Tobba.
– Chrilla och jag lärde känna varandra när vi var sex år och gick lekis ihop på Kungsberget. Sen blev vi ihop med två systrar, Chrilla är tillsammans med Lenas syster Åsa. Näsa och jag har alltid så jäkla kul tillsammans. Vi garvar så oerhört mycket. Men det kan vara allvar också. Vi vet var vi har varandra. Vi kallar varandra för brorsan.
– Jag älskar grupper. Jag och Näsa skojar ofta om det, att vi hela tiden bildar grupper runt oss. Så när vi köpte varsin Porsche Boxster såg vi förstås till att ordna en grupp runt det. Cabriolerna. Där är vi några Boxtrar och några Mercor som åker runt på motorträffar, trots att vi inte kan nånting om bilar. Vi bara går runt och garvar och fikar och lyfter på lite motorhuvar. Näsa garvar alltid när jag står där och ställer frågor som om jag kan nåt. Men det är kul att vara i grupp.
– Att jag älskar grupper är mycket tack vare Svante (Malm, mångårig RP-ledare). Han lärde oss det tidigt. En väldigt engagerad ledare och människa. I en av de första grupperna jag tog hand om, som 15-åring i RP, fanns Näsa och bröderna Claudius (Per och Mats). Vi blev vänner för livet.
Saknar du handbollen?
– Nej. Det var en jättejättekul tid med RP dam, Saab och Lejon och allt vad det hette på 80-, 90- och 00-talet. Men jag vill göra annat nu. Jag tror det är dumt att vara kvar. Man blir en bromskloss som inte släpper fram andra. Man ska inte leva på gamla meriter. Bättre att jag lär mig om blommor nu i stället.
– Det jag har älskat med handbollen är att det är så många beslut under en match. I fotboll tar ju inte tränaren ett enda beslut på hela första halvlek, det är bara en enda lång väntan på varmkorv. Kanske om ett skosnöre går av, att tränaren möblerar om medan spelaren knyter om skorna. Som ledare i handboll kan du förändra så mycket på så kort tid.
Vad var det ni gjorde så bra förr som gav Linköping så bra handboll både på dam- och herrsidan?
– Det kom fram några bra kullar som drog med sig andra. På damsidan kullarna -63, -66 och -69 med Lena Rydqvist, Tone Süssly, Heléne Widström och Karin Höglin. De var frukten av ett bra ungdomsarbete som Svante med flera hade dragit igång. De triggade varandra. De träningsvilliga drog med sig de andra.
Kan Linköping få elitseriehandboll igen?
– Jag vet inte. När vi höll på var det många fler lag, fler klubbar. Det är färre som spelar idag. Det är nog det största problemet. Innebandyn har slukat många. De är duktiga. Det är dessutom en lätt sport att börja med. Handbollen är lite mer komplex innan man kommer igång.
Du lockas inte av styrelsearbete?
– Nej, det är inte min grej. Jag har gjort det också, men nej. Jag har blivit lugnare och har inte samma behov av att stå längst fram, som jag hade förut. Jag har tagit så oerhört mycket plats. Det har väl varit ett sätt att visa att jag fanns. Här är jag. Nu vill jag bara åka Boxster och plantera blommor.
Du har dina tre vuxna barn i Stockholm, vill du flytta dit?
– Nej, jag har inget socialt nätverk där. Det är jättekul att hälsa på dem däruppe, där finns allt, allt, allt. Men det är så skönt att åka hem, så skönt att bo i Sturefors. Jag har gjort det sen -82, många känner igen en, det är en trygghet.
Tobba Larsson lyser när han säger det, full av livskraft, full av livsglädje.
– Jag har sagt till barnen att jag ska överleva tre pacemakrar. Om den jag har nu jobbar som nu så håller batteriet i nio år, så klarar jag tre såna blir jag 87-88 år. Då är jag nöjd, jag vill inte bli en tråkig 90-åring.