Videon är inte längre tillgänglig
Under fjolåret importerade Sverige 1 328 500 ton avfall från, framför allt, Storbritannien, Irland och Norge. Avfall som annars skulle ha hamnat på deponi i respektive länder men som nu gått till energiåtervinning på svensk mark. Eon i Norrköping och Tekniska Verken i Linköping är några av de ledande aktörerna på marknaden och får betalt för att ta emot en vara – avfallet betraktas här som en vara – som de sedan säljer vidare till energikonsumenterna.
– En hållbar lösning och dessutom en bra affärsidé, konstaterar Jonas Lind, produktionschef på Eon Värme i Norrköping. Vi ser det som att vi exporterar en behandlingstjänst snarare än att importera avfall. Vi tar hand om avfallet och gör energi av det. Samhällsnyttan är enorm. Miljömässigt vore det ett mycket sämre alternativ att allt deponerades på plats runt om i Europa. Trots de transporter hit till Sverige det medför.
Totalt deponeras ändå 150 miljoner ton avfall i Europa varje år.
Det är således bara en mindre del som hamnar i Sverige.
Eon i Norrköping har tillstånd av miljödomstolen att ta emot och elda 400 000 ton avfall om året i sina båda pannor på Händelö. Riktigt så mycket når man inte upp till och framför allt räcker inte det lokala avfallet till.
– Vi tar in 20 000 ton hushållsavfall från Norrköping om året men behovet är mycket större än så, säger Jonas Lind.
Lösningen heter import av sopor – eller export av förmågan att ta hand om dem.
Vilken tolkning man än väljer börjar resan här.
Avfallets resa från tunnan i Skottland till pannan i Norrköping.
Från Storbritannien kommer 50 000 ton avfall till Norrköping varje år. Taxan för att ta emot det brukar generellt ligga runt 400–450 kronor per ton, siffran varierar eftersom det ytterst är enskilda affärsuppgörelser det handlar om. Priset har gått ned något under senare år.
Larbert är en till synes högst välmående förort till Falkirk en bit utanför huvudstaden Edinburgh. Barnen i skolan har rast och stojar uppspelt i det fina höstvädret medan sopbilen inleder förmiddagens runda bland de intilliggande villorna och parhusen. Tunnorna är föredömligt framdragna på trottoarerna – "annars tar vi dem inte" – och arbetstempot är högt. Ingen tid för snack. Det är tydligt att det inte förekommer någon vidare sortering från hushållens sida och tunnorna innehåller en minst sagt blandad kompott med allt från matrester till glasflaskor. Att en del av detta, så småningom, ska bli el och fjärrvärme i Norrköping är svårt att ta in.
Avondale Waste Treatment Centre är nästa stopp på resan. Den privatägda anläggningen för avfallssortering på vägen mot hamnen i Grangemouth.
Det är här bland annat Falkirks kommun lämnar sitt insamlade avfall. Det är här sorteringen sker. En nödvändighet för att kedjan ska fungera. Sopbilarna backar in, tömmer sin last och försvinner igen. Emellanåt blir det kö vid porten. Full fart och ingen kan påstå att det luktar hallon i anläggningen. Men ljudvolymen är hög.
– Vi tar emot avfall från hela mellersta Skottland, säger Avondales "operations manager" Gordon McClain och går en tuff match mot sin egen skotska dialekt i kombination med det omgivande larmet.
– Läget är vår styrka. Mitt i landet och bredvid motorvägen. Mycket lägger vi på deponi. Vi har nyligen köpt mera mark och har utrymme nog för att kunna deponera de närmaste 20 åren. Men innan dess är vår sortering ytterst noggrann. Vi kan givetvis inte deponera allt. Och inte heller skicka vad som helst till Sverige.
Gordon McClain pratar om deponi som "landfill" på sitt språk och utmed motorvägen in mot Edinburgh ligger en dylik "landfill". En stor och ständigt växande hög med utvalda sopor på ett fält som slutligen kläs med växtlighet för att möjligen tas för en naturlig kulle i framtiden. En landutfyllnad. Ingen tilltalande syn om man vet sanningen.
Processen på Avondale är både omfattande och noggrann. Allt sorteras genom slussar och roterande trummor, via transportband och avskiljare. Glas, metall och allt organiskt är bland det som plockas bort. Ingenting för de svenska pannorna. Där transportbandet går i mål hamnar det brännbara materialet som ska skeppas till Öhmanskajen i Norrköpings hamn. Den sista maskinen i processen plastar in avfallet och ut kommer en prydlig bal i gråblå nyans som väger 1,1 ton.
– Tio varv med specialplast från Finland runt varje bal. Balarna får inte gå sönder. Inte heller lukta eller läcka. Då kommer de inte med på båten till Norrköping. Vi är oerhört noggranna. Det är vårt främsta sätt att möta konkurrensen i branschen.
Det säger Kris Baker-Rain på Probio Energy Limited, företaget, baserat i Hartlepool i norra England, som ansvarar för att Eons avfall når Norrköping på ett säkert och hanterbart sätt från sorteringsanläggningen.
– Vårt ansvar upphör efter lossningen i Norrköping, säger han.
Nu visar han vägen till kajen hamnstaden i Grangemouth vid floden Carrons mynning där nästa laddning, de 2 600 balarna, ligger och väntar på lastningen ombord på det Cypern-registrerade lastfartyget "Thopas" med destination Norrköping. Som tillfällig besökare vid den enorma och välstaplade högen av balar slås man av det faktum att det, trots innehållet, inte luktar någonting nämnvärt och heller inte cirkulerar några fåglar på jakt efter föda över området. Det sorterade avfallet i balarna domineras av papper och textil.
– Det är inte längre sopor, menar Kris Baker-Rain. Det är nu förvandlat till en produkt, en vara, som går att exportera. Har man den inställningen blir man automatiskt mer rädd om den. Allt organiskt material är bortsorterat.
Några av balarna är dock skadade. Några revor här och några hål där. Kris Baker-Rain går runt högen och märker ut skadorna med hjälp av svart sprayfärg.
– De balarna ska plockas bort, säger han. Vi garanterar att lasten aldrig är dålig. Det kostar oss pengar att behöva göra om inplastningen.
Liksom Eon i Norrköping är Tekniska Verken i Linköping en stor aktör på avfallsmarknaden. Tekniska Verken tar 170 000 ton avfall från Storbritannien, via hamnen i Newcastle, om året och därtill kommer också 160 000 från Norge. Den nya Lejonpannan, som invigdes tidigare i år, har gjort att behovet har ökat. Finspångs Tekniska Verk tar å sin sida emot 18 000 ton om året från Norge medan Västervik Miljö & Energi i år, från Storbritannien, importerar 10 000 ton direkt per båt och lika mycket per båt och trailer via hamnen i Göteborg.
– Avfall är alltid ett laddat ord, nästan det värsta som finns, säger Mile Elez, teknisk direktör på Tekniska Verken i Linköping.
– Men ur klimatsynpunkt tycker vi att det här är den allra bästa lösningen. Det produceras enorma mängder avfall i Europa som ingen tar hand om. Sverige importerar en procent av allt som läggs på deponi i Europa. De drunknar i det och ingen har löst avfallsproblemet. Vi gör i alla fall något och ser det som en klimattjänst på export. Jag tror också att medvetenheten om och acceptansen för den här handeln växer här hemma. Folk är mer och mer pålästa i ämnet.
Just deponi, som läcker både klimatgaser och gifter, kommer längst ned på den avfallshierarki som EU har fastslagit. Att se till att avfall inte uppstår är det allra bästa följt av återanvändning före återvinning av materialet och energin i det. Men även importen av avfall – återvinningen av materialet alltså – kritiseras i Sverige. I sin bok "Smarta sopor" från 2013 hävdade miljödebattören Robert Falck att länder i Europa medvetet låter bli att bygga upp sin egen återvinning eftersom det blir billigare att skicka soporna till Sverige.
Mot detta kontrar branschorganisationen Avfall Sverige med uppfattningen att medvetenheten sakta men säkert växer även utanför Sverige och att nya EU-regler gör det nödvändigt för medlemsländerna att bygga ut sin återvinning.
Andra kritiker menar att det importerade avfallet förstör marknaden för biobränsle från den svenska skogen.
I hamnen i Grangemouth tar lastningen fart även om det fordras en viss fingertoppskänsla från kranen när balarna ska placeras i lastrummet utan att de skadas. Som att lägga ett gigantiskt pussel där alla bitar är exakt likadana. Lastningen har försenats ett par dygn eftersom "Thopas" fastnat i dåligt väder utmed den franska kusten. Nu är det däremot i stort sett vindstilla. Den strävsamma färden mot Norrköping har alla förutsättningar att kunna gå bra.
Vilket den också gör.
På utsatt tid, efter några dygn till sjöss, lägger kapten Piotr Kotlarz till vid Öhmanskajen för lossning. Den sista etappen på resan från tunna till panna tar sin början när balarna lossas och landvägen fraktas den sista korta biten ut till Händelö utanför Norrköping. Balarna krossas och hamnar i panna 14 eller 15 där de eldas så att Eons kunder får sin fjärrvärme och el.
För Eons del tillfaller därmed den andra intäkten under processens gång och rent affärsmässigt skulle avfallet kunna betraktas som guldkantat. Inte som förr när sopor bara var...ja, sopor.