Med 25 år i teaterbranschen kan det hända att man träffar en regissör som man är bekant med nere i kvartersbutiken. Regissören kanske frågar hur man har det på stadsteatern nuförtiden. Och man kanske säger att man har slutat där och att man söker jobb. Sedan är det kanske tyst några sekunder. Men så kanske regissören frågar om man inte ska komma och provspela för en roll i Kristina från Duvemåla.
– Så gick det till, säger Steve Kratz. Sedan skulle jag så klart provsjunga inför Benny Andersson och konkurrera med flera andra om rollen, men det är en annan sak.
Kvällens föreställning av Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm är utsåld. Stämningen bakom scenen är nästan löjligt god – och den är smittsam. Steve Kratz bidrar till stämningen, det märks. Men flertalet av hans kollegor säger det också, understryker det, ber att det ska tas med i texten.
Står man på scen tillsammans med musikalartister och operasångare är man så klart inte helt omusikalisk. Som tonåring i Mjölby spelade Steve Kratz i band och det fanns drömmar om världsturnéer och skivkontrakt. Helt ogrundade var inte drömmar; bandet, som hette Flour Village Band, uppträdde faktiskt i Tv-programmet Diskotaket. Men något skrivkontrakt blev det inte.
– Jag vill påstå att vi var först i Sverige med att rappa. Vi spelade en slags funk.
Är man arbetargrabb i Mjölby, någon gång i början av 1980-talet, kan det hända att man håller tyst om sina planer på att bli skådespelare. När någon frågar en vad man tänker bli kanske man i stället svarar att man ska bli lärare. Att bli lärare är lagom märkvärdigt.
– Jag hade inte självförtroendet som behövdes för att säga det till andra. Men att jag hade ett teaterintresse visste man. Varje gång det anordnades en teaterresa till Stockholm så stod mitt namn högst upp på listan.
Steve Kratz historia är den om grabben från småstaden som lyckas i storstaden. Han är inte ensam om den historien. Bara i ensemblen finns det gott om sådana historier. Petter Snive från Tranås, Staffan Alveteg från Fornåsa, Robert Noack från Norrköping och många, många fler.
Är man 189 centimeter lång kanske man tänker ”fan också” när man ser att Ingmar Bergman söker statister, som är minst 190 centimeter, till sin uppsättning av Kung Lear. Steve Kratz är 189 centimeter lång, men att det fattades en centimeter på provspelningen var det ingen som märkte.
Med en fot inne på Dramaten var scenskolan nästa steg. Steve Kratz kom in redan på andra försöket. Sedan satte det i gång. Först tio år på Dramaten, sedan tio år på Stockholms stadsteater. Sedan tog det stopp.
– Jag hade fnyst åt människor som sagt att de hade ”gått in i väggen”. Jag trodde inte på det där – inte förrän jag själv var med om det. Den finns på riktigt, den där väggen. Det är inget skitsnack.
Med rätt hjälp tog han sig tillbaka till sig själv och till teaterscenen. Men det tog tid. Sådana saker tar tid.
Samtidigt som Steve Kratz har stått på Stockholms största scener har han fortsatt med ett extraknäck som han haft sedan tiden på scenskolan; han dubbar tecknad film. Steve Kratz har gjort hundratals röster. Bland de mest kända kan Scooby-Doo nämnas
– Jag har arbetat med Ingmar Bergman och Lars Norén, men när man säger att man känner igen mig, då är det oftast min röst som man känner igen. Tecknad film är oerhört stort, det är någonting som jag har förstått. Särskilt när även äldre kollegor imponerat säger ”Va, var det du som gjorde den rösten?”.
Som barn var Steve Kratz vansinnigt intresserad av dialekter. Det var så han upptäckte vad han kunde göra med sin röst. Nu, när han gör rollen som smålänningen Nils, kommer intresset väl till pass.