Sju trappor upp på fastighetsbolaget Alm Equitys huvudkontor på Regeringsgatan mitt i centrala Stockholm. Vi ska ta bilder på terrassen utanför Björn Ulvaeus arbetsrum, men hur var nu koden till glasdörren? Björn testar en kombination, provar igen. . . men ringer sen upp en fastighetskille på kontoret för att fråga.
Pling, koden kommer i ett SMS. Fyra siffror, och så är vi ute.
– Var vill du att jag ska stå. Ska vi ha Kungstornen i bakgrunden eller klockan på NK? Bestäm du, säger han och ber om ursäkt för sina tonade glasögon som mörknar i det starka solljuset.
– Hoppas det funkar ändå. Bilderna är viktiga.
På morgonen har Björn Ulvaeus suttit i möte om nya fastighetsprojekt. På eftermiddagen ska han kolla olika förslag till möblemang på Slottsholmen i Västervik. 72 år gammal är Ulvaeus i dag framför allt affärsman och entreprenör – ägare till det egna bolaget Kopparnäset och betydande delägare i det börsnoterade fastighetsbolaget Alm Equity.
Bland projekten finns flera som berör ABBA. "Mamma Mia! The party" ska sättas upp i London med premiär i början av 2019, "Virtual ABBA" ska återskapa medlemmarna från 1979 i digital form och ta ut dem på världsturné och filmen "Mamma Mia! Here we go again" ska få premiär 20 juli 2017.
Som fastighetsägare är Ulvaeus med och bygger 350 lägenheter vid Telefonplan i Stockholm – och förstås lägenhetskomplexet Slottsholmen i Västervik. Kanske det projekt som ligger honom allra närmast om hjärtat.
– Det har varit många turer fram och tillbaka, och för ett år sedan var jag ärligt talat ganska less. Men nu känns det skitroligt. Nu börjar det gå att föreställa sig hur det ska bli när det är färdigt, säger han.
Slottsholmen ska vara färdigbyggt vid årsskiftet och blir en mäktig byggnad med lägenheter, food market och restaurang. Men visionen är större än så. Framför sig ser Björn Ulvaeus en levande plats för nöjen, möten och avkoppling, en plats som lever hela året och besöks både av turister och Västerviksbor.
Med Ulvaeus som initiativtagare och slottsruinen där Visfestivalen hålls varje år som granne, kommer musik att bli ett genomgående tema.
– Jag skulle vilja ha en staty av Cornelis Vreeswijk utanför. Jag hoppas också att vi kan ordna en singer-songwritercamp ett par gånger om året. Det kommer att bli en mycket speciell plats, säger Ulvaeus som har starka band till platsen.
– Jag sommarjobbade några somrar i den gamla dansrestaurangen på Slottsholmen. Jag kommer ju från Västervik och det känns väldigt bra att få ge något tillbaka till staden.
Sett i backspegeln var uppväxten med mamma, pappa och en tre år yngre syster idyllisk, bra på alla sätt och vis. Björn var duktig i skolan, gillade bland annat att skriva dikter på svenskan, och hade inga problem att hitta kompisar. Cowboys och indianer, var en vanlig lek efter skolan.
Musikintresset väcktes när han tolv år gammal fick en gitarr i julklapp. Det var en äldre kusin som varit i England och upptäckt skiffle-musiken och sagt till Björn att han borde önska sig en. Kanske kunde de starta ett band?
– Jag hade spelat blockflöjt tidigare, men det var jag totalt ointresserad av. Men gitarren, den blev mitt allt.
Skifflegruppen med kusinen byttes några år senare mot Westbay Singers med bland andra Hansi Schwarz som senare startade Visfestivalen. Gruppen var med i olika talangtävlingar och upptäcktes så småningom av Stikkan Anderson på skivbolaget Polar. Då gick det snabbt: skivkontrakt tecknades och Stikkan bestämde att gruppen skulle byta namn till Hootenanny Singers.
– Det var ett konstigt namn, betyder ingenting egentligen. Men Stikkan hade varit i Amerika och tyckte att det lät bra. Då blev det så, minns Björn Ulvaeus.
1966 träffades Björn och Benny Andersson, som då var stjärna i Hep Stars, för första gången. Andra gången de möttes var i Linköping, då de satt en hel natt och sjöng och spelade tillsammans. På något sätt sade det klick, både musikaliskt och på ett personligt plan.
Resten är, som man brukar säga, musikhistoria. Samarbetet mellan Björn och Benny ledde fram till ABBA, som slog igenom med dunder och brak med Waterloo i Eurovision song contest 1974. Året innan hade gruppen kommit trea i den svenska melodifestivalen med Ring ring.
– Det var ett jäkla liv och sista året som en jury utsåg vinnaren. Året efter fick svenska folket rösta. Men själv tror jag att det var bra att vi inte vann med Ring ring.
– 1974 hölls tävlingen i Brighton och gjorde att uppmärksamheten i England blev väldigt stor. Sen trodde vi aldrig att vi skulle vinna. Vi sa att vi kommer kanske sexa, men vi ska i alla fall synas och märkas. Kläderna vi hade var ett sätt att göra det.
Varför blev ABBA så stora?
– Ja. . . och varför sitter vi här och pratar om dem 40 år senare? Musiken lever vidare och hela den här Mamma Mia-grejen blir bara större och större. Ärligt talat så fattar jag det inte själv.
Bra låtar, kan det vara så enkelt?
– Jag vill ju tro att det är grunden. Sen var vi alltid väldigt noga med produktionerna, låtarna känns fortfarande fräscha trots att det gått så lång tid. Vi hade också ett väldigt speciellt sound med tjejernas olika röster. En del brukar beskriva det som en kombination av vemod och eufori, något nordiskt kanske.
Björn Ulvaeus ser tillbaka på ABBA-karriären med lite olika känslor. På ett sätt känns det overkligt: vem är den där killen som hoppar omkring i platådojor och tajta trikåer? Det känns länge sedan. En annan stark känsla är ödmjukhet.
– Ja, det är väl det man kan känna. Det kunde blivit någon annan, men det blev jag som fick vara med om allt detta. Ödmjukhet och en stor tacksamhet.
– Allra roligast är att få höra vad musiken betytt för människor i deras liv. "Då gjorde vi det och det och lyssnande på den låten." Det finns tusentals såna stories. Den glädjen är enorm.
En vacker, men kanske inte så känd, ABBA-sång, Slipping through my fingers, handlar om hur barn växer upp och gradvis börjar leva egna liv. Varje förälder har dem bara till låns. På ABBA-museet i Stockholm kopplas sången ihop med en miljö från Björns och Agnetas kök där de just vinkat hejdå till barnen som ska till skolan.
"Slipping through my fingers all the time/ The feeling that I'm loosing her forever/ And without never really entering her world."
Så hur är Björn Ulvaeus relation till barn och barnbarn i dag?
– Bra, vi träffas jättemycket. Två av dem bor fem minuter från mitt ställe, de andra två på Ekerö. Vi brukar göra en resa tillsammans varje år. I år ska vi till Sri Lanka över jul. Vi blir 16 personer, det ska bli kul.