1 juni gick Birgitta Ohlsson ut med sin kandidatur med dunder och brak, direkt i Aktuellts 21-sändning utmanade hon Jan Björklund om partiledarskapet i Liberalerna. Bara några minuter innan sändningen förvarnade hon Björklund och Liberalernas länsförbund, riksdagsgrupp och partistyrelse om draget i ett mejl.
– Det var viktigt att alla skulle få reda på det samtidigt.
Vi träffas i riksdagens cafeteria, det är semestertider, självservering i fiket och förutom Birgitta i stort sett bara vakter i huset.
Lockas du av makt?– Jag tycker att det ofta är hyckleri när politiker är rädda för m-ordet. Det är jättetokigt. Man kan ju inte förändra om man inte har makt. Det är mycket jantelag i det. Jag tycker det är bra att gå ut så öppet som jag gjorde med min kandidatur i stället för att hålla på i kulisserna. Det är bättre att vara öppen och rak, sedan får det bära eller brista.
Varför vill du bli partiledare?– Jag har varit vid ett vägskäl i livet, jag tror det är nödvändigt att komma till ett sånt stadium i livet ibland, att reflektera, vad gör jag, vad borde jag göra, var är jag, vad vill jag. Det är nu eller aldrig. Det var lite hallaballo i höstas när några partikamrater krävde min avgång ur partiledningen, det gav också möjlighet till reflektion.
Jag såg en SVT-intervju från den perioden, du såg tagen ut.– Jo, det var jag. Det var som att gå in i en torktumlare, det blev väldigt intensivt och journalister stod och tryckte på ringklockan hemma och jag fick förklara för barnen varför jag var på tv hela tiden.
Turbulensen uppstod när Ohlsson tog avstånd från partiledaren Jan Björklunds hållning i frågorna att bjuda in Sverigedemokraterna till politiska samtal och stoppa religiösa friskolor.
– När jag kom in i riksdagen 2002 så var det vanligt att folk röstade enligt sin egen vilja och det blev ingen stor grej av det. Det har blivit ett tystare politiskt klimat i Sverige, det är sorgligt. De gånger jag har röstat emot det egna partiet, vilket inte är många gånger, har jag i regel alltid stått upp för vårt partiprogram, jag hittar inte på en egen åsikt. Många i den här branschen är rädda för att inte vara omtyckta. Det är inte jag.
I slutet av 90-talet var du indragen i en annan partiledarstrid, då i liberala ungdomsförbundet. Vad lärde du dig av den?– Det spreds illvilliga påhittade rykten, bland annat att jag var psykiskt sjuk. Nu såg jag visserligen det komma upp igen när Jan Guillou häromveckan insinuerade att jag var psykiskt sjuk. Det trumpifierade politiska samtalet fanns redan då och är nu ännu värre, idag reagerar knappt någon längre. Det blir väldigt sårigt när folk kommenterar låg debattnivå i stället för att diskutera ledarstil eller vad man har uträttat.
– Jag tänker som Michelle Obama, ”when they go low we go high” (när de går lågt går vi högt). Man får försöka höja sig från sånt. Det är också att visa ledarskap.
Vad skulle vi se för skillnad i Liberalerna med dig som partiledare?– Jag vill inte överdramatisera skillnaderna. Jag tror att alla som följt oss, och sett var vi lägger tyngdpunkten, inser nog att våra tyngdpunkter och vår tonalitet, hur vi uttrycker oss, skiljer sig åt. Jag vill att Liberalerna ska vara ett tydligt mittenparti, att vi står starkt förankrade i våra värderingar, speciellt nu när några allianspartier går mycket åt höger. Vi ska vara ett både-och-parti. Vi ska vara företag OCH förskolan, och vi ska på ett pedagogiskt sätt förklara kopplingen. För att förskolan ska kunna vara bra måste det gå bra för företagen, att folk jobbar så det kommer pengar till välfärdssektorn. Sen finns det ett öppet fält inom alliansen i de feministiska frågorna och jämställdhetsfrågorna där vi kan bli mycket skarpare. Många känner mitt engagemang i de frågorna.
– Vi har gått bakåt opinionsmässigt i det här partiet de senaste tio åren. Vi har gjort stora arbeten för att förnya oss, men det har inte lyft i opinionen. Jag personligen har ökat i varje val och jag märker att jag har ett starkt stöd, inte minst bland väljarna utanför partiet och det är ju dem vi behöver locka till oss. Jan Björklund har uträttat mycket positivt för svensk politik, bland annat har han fått skolan, som är en av våra största utmaningar, att hamna i centrum.
– Min bok ("Duktiga flickors revansch") handlar mycket om skolan. Skolan är nyckeln till allt från jobben till integrationen, det är viktigt att den är av världsklass för alla oavsett föräldrarnas tjocklek på plånboken.
Du har sagt att du tycker Liberalerna har blivit ett hårdare parti.– Ja, vi lägger ofta många ägg i samma korg, som de senaste 10-15 åren har varit en mer högerinriktad korg. En del ägg måste ligga i den korgen, absolut. Man måste vara tuff mot kriminaliteten, men man måste också vara tuff mot kriminalitetens orsaker. Det är viktigt att kunna se både och. Nu när vi har en så uppskruvad politisk debatt, ofta med en hetsig ton, så tror jag många människor känner att vi liberaler inte ska vara så alarmistiska.
– Jag vill öppna upp det här partiet rejält. Man ska inte behöva ha varit med jättelänge eller tillhöra en liten klick för att kunna vara med och påverka. Vi måste sänka barriärerna och våga ta emot människor som ibland tycker lite olika. Exempelvis att medlemmar ska få vara med och rösta i en ordförandeomröstning. Det ska inte vara det som avgör men det ska vara rådgivande. Människor som engagerar sig idag är inte lika lojala som förr, de är mer kräsna och kräver att få vara med och tycka till. Sedan jag gick ut med min kandidatur 1 juni har vi fått många nya medlemmar till partiet. Det första dygnet gick 125 personer med i partiet. Det är inte bara ett storstadsfenomen utan det gäller hela landet. En del hemvändare, som kommer tillbaka från andra partier, en del helt nya.
Vilka liberala värderingar brinner du mest för?– Mycket som man trodde var självklart är inte självklart längre. Det är sorgligt. Vi behöver tillbaks till rötterna. Dolly Parton sa en gång att stormar gör att träden söker djupare rötter. Vi är inne i en sån debatt, att mycket av det vi tyckte var självklart, som pressfrihet, yttrandefrihet, öppenhet, allas lika värde, allt det som vi kommit så långt med i Sverige ifrågasätts.
– I november förra året hade jag en radiodebatt med Björn Söder (SD) i P1 morgon. Vi sitter i samma utskott jag och Björn, i utrikesutskottet, så jag träffar honom varje vecka. Vi hade en debatt om Polen där det införts en del lagar som inte är bra, bland annat mot pressfriheten. Han var tydlig med att mina åsikter var omsprungna, att det är andra ideal som gäller nu, att socialliberalismen är passé. Jag sa då ´att få tycka, tänka och tro fritt, och att journalister ska få skriva fritt i tidningarna, det är visserligen en liberal värdering, men det är framför allt en demokratisk värdering´.
– Att man behöver ha den sortens debatter säger något om vårt samhälle. Jag skulle aldrig kunna vara med i Liberalerna om vi samarbetade med Sverigedemokraterna.
I Almedalen hade du 30 aktiviteter på två och ett halvt dygn, varifrån kommer drivet att jobba så hårt?– Jag har alltid haft förväntningarna hemifrån att göra så gott jag kan, att man ska vara ambitiös, men det har inte varit någon hets, snarare tvärtom. Jag har en luthersk arbetsmoral var jag än hamnar. När jag gick på Kärna skola gjorde jag min första prao på den kemiska, tekniska fabriken Gripen i Linköping. Det var väldigt roligt, de tillverkade produkter jag som tonåring kunde relatera till, hårprodukter och sånt, redan då märkte jag att jag älskade att jobba hårt. Jag tycker om när det händer saker.
– Sedan kan jag snabbt slå om och varva ned. Kommer jag hem efter en intensiv arbetsdag så kan jag tappa upp ett bad och varva ned direkt. Det är förstås en stor fördel när jag lever ett så hektiskt liv.
När du beskriver dig som barn så var du precis tvärtom då, lugn och lite försynt.– Ja, jag var blyg, snäll och timid. Framför allt inför stora grupper, men de som kände mig visste att jag hade åsikter redan då. Så mina närmaste kan nog förstå att jag gjort det jag har gjort som vuxen, det märker jag när jag träffar gamla skolkompisar. Det har gått väldigt bra för de i min skolklass som var lite blyga och tysta, vi nördiga. Nördarnas revansch.
Du skriver i din bok om duktiga flickor, är det jobbigt att vara duktig flicka?– Det är inte jobbigt i sig, men det är viktigt att man är på ställen där duktigheten får värma ens självkänsla ömt och varmt, att den inte skaver. Duktigheten kan skava väldigt mycket om man jobbar väldigt hårt på en arbetsplats utan att få utdelning för det i plånboken, eller om man känner att halvmediokra karlar går förbi en i rekryteringen. Då blir duktigheten skev.
Hur är det att vara duktig flicka i skolan?– Problemet är att en del lärare har abdikerat från ansvaret att skapa ordning och reda i klassrummet och använder flickor som kuddflickor mellan stökiga pojkar. Duktigheten används som en inteckning för att de ska vara minimammor i klassen. Då blir duktigheten tråkig.
Du skriver att skolan inte ställer tillräckligt höga krav på pojkar.– Ska man förstå duktiga-flickor-fenomenet, och Sverige som nation och de glastak som finns, så menar jag att man måste gå tillbaka till klassrummen och skolkorridorerna för att förstå. Sverige är ett fantastiskt jämställt land jämfört med många andra länder, men ändå är det faktiskt rätt ojämställda familjer.
När man har barn i småskoleåldern ser man tydligt att skolan har mycket högre förväntningar på flickorna. Det är ofta bra förväntningar men vi behöver ha samma förväntningar på pojkar. Jag tror inte att pojkar är oförmögna att knyta sina skor tidigt eller kunna plocka undan efter sig. Pojkarna blir mer uppassade. Då är det inte konstigt om förhållanden blir ojämställda när de blir äldre när pojkar vant sig vid att någon plockar undan efter dem.
Det talas ju ofta om att pojkar är mer studieomogna.– Jag köper inte det. Det finns absolut pojkar och flickor med speciella utmaningar, som adhd och liknande, men, och nu låter jag lite reaktionär, jag känner inte en människa över 50 år som gått i en skola där pojkar tilläts bete sig som pojkar tillåts idag. Det handlar mycket om attityder. Vi behöver bli strängare. Dagens pojkar och flickor behöver mer katederundervisning där läraren har mer auktoritet. Det är skillnad mellan att vara auktoritär och vara en auktoritet. Ska vi nå jämställdhet i vuxen ålder så måste vi lägga ner mycket krut på barnen när de är små, bryta mönster, få fler tjejer att välja Berzeliusskolan och fler killar att välja Birgittaskolan.
Vilka frågor är viktigast för Liberalerna det kommande året fram till valet?– Nu går vi till val med en allians och det är viktigt. Men bilden av alliansen får inte vara att det är en sammanpressning av högern. Då måste Liberalerna våga sparka åt både höger och vänster, lyfta jämställdheten, välfärden, en del mjukare frågor. Där kan vi spela en stor roll, att ge det glömda Sverige ett ansikte.
– I valet 2010 vann vi mycket på arbetslinjen, att vi fick fram nya jobb med en offensiv politik, att det kom fram vita jobb i sektorer som tidigare hade varit svarta. Det vi missade var att berätta varför det är så viktigt att ha ett jobb. Att det ger självkänsla, oberoende, mer makt, stolthet och värdighet att ha någonstans att gå till varje morgon, att känna sig behövd. Den berättelsen tappade vi då, nu tycker jag vi måste lyfta den.
Om du inte blir partiledare, vad gör du då?– Partifolket har ett vägval att göra och när det är gjort kommer jag respektera det. Är man nöjd med läget vi har, hur det ser ut för Liberalerna i opinionen, så ska man stödja det vi har, men vill man ha förändring så finns det en möjlighet i mig nu. Om inte så har jag varit tydlig med att jag inte kommer kandidera till riksdagen, inte vara med i nästa valrörelse. Då kommer jag göra någonting annat.
Lockas du av livet utanför politiken?– Absolut, men jag tror det är viktigt att gå till något, inte från något. Det finns alla möjliga möjligheter, det händer mycket, så vi får se. Stängs en dörr öppnas en ny.
Under lördagen talar Birgitta Ohlsson och Jan Björklund i Kårhuset på Ågatan när Liberalerna i Östergötland håller svensk politiks första primärval någonsin.
Resultatet där blir rådgivande till landsmötet i Västerås 17–19 november då partiledarfrågan avgörs definitivt.