Utanför fönstren rasar vintern över Östermalm, där snön har lamslagit stan på det sätt bara Stockholm kan chockas av snö.
Där vi sitter, några våningar upp i den jättevåning på Birger Jarlsgatan där advokatbyrån Elisabeth Massi Fritz har sitt kontor, är det betydligt skönare.
Här är vi för att intervjua landets brottsofferförsvarare nummer ett, landets tydligaste röst i debatten om mäns våld mot kvinnor.
Här i Elisabeths arbetsrum tycks inte en penna, inte en bok, ligga fel.
Det är elegant, det är strikt.
Precis som Elisabeth själv.
Vi klarar av några artighetsfraser, sedan lutar sig Elisabeth framåt på stolen, lägger armarna på skrivbordet, och säger:
– Okej, då kör vi.
Växte upp med hederskultur
Elisabeth växte upp i Motala, i stadsdelen Samuelsberg, i en syriansk-libanesisk familj tillsammans med mamma, pappa och fem syskon.
– Jag växte upp i en kultur med hederskultur. Det påverkade mig ordentligt.
Som tonåring tvingades Elisabeth mörka för sina föräldrar i flera år att hon hade pojkvän och när det var dags att läsa vidare efter gymnasiet sade föräldrarna bestämt nej.
– I min familj var det bra att utbilda sig, men inte längre bort än i Linköping, för då behövde man inte flytta, då kunde man pendla. Jag ville läsa juridik, och det finns ju inte i Linköping, så det var en ordentlig dust med mina föräldrar där vi var helt oense.
– Jag var 19 år gammal, myndig enligt svensk lag, jag tyckte inte mina föräldrar hade rätt i sin uppfattning ”som ung ogift kvinna ska du inte flytta, det är en skam och det kan bli en ryktesspridning som är negativ, inte bara för dig Elisabeth utan även för dina syskon, familj och släkt”.
– Det var en väldigt stor konflikt i mitt liv och mitt liv. Ett beslut som kom att påverka mitt beslut att bli advokat. Jag flyttade till Stockholm utan tillstånd och i ett första steg flyttade jag in hos min moster för att lugna mina föräldrar. Efter en tid lugnade det ner sig, mina föräldrar såg att det gick bra, och jag flyttade till egen lägenhet. Då var mina föräldrar med mig! Jag fick hjälp av dem med bostad, ekonomi och matpaket.
Hur ser du idag på att dina föräldrar försökte stoppa dig?
– Jag tycker inte att jag fick det stöd jag borde ha fått. Jag vet att de sedan många år tillbaka tycker att de gjorde fel. Det räcker för mig. Det är väldigt skönt att kunna prata med dem idag och säga ”Gud så fel ni hade!”.
Människor var
"
snällare förr
"
Förutom tonårsstriden med föräldrarna beskriver Elisabeth en harmonisk uppväxt i 1970-talets Motala.
– Hela uppväxttiden med skola och kompisar var väldigt bra. Det var en trygg uppväxt. Människor var snällare mot varandra förr. Jag var den enda i klassen med utländsk bakgrund. Jag kan inte ens komma ihåg att någon var mobbad i min klass. Det är ett hårdare klimat idag generellt, inte minst i språket. Flickor och kvinnor blir kallade för hora och könsord. Det fanns säkert när jag växte upp också, men jag märkte i så fall aldrig av det. Jag kan inte komma ihåg att någon kompis heller drabbades av det.
Tre av Elisabeths syskon, Lena, Cecilia och Noa, lever fortfarande i Motala, föräldrarna och systern Manya har flyttat till Södertälje och brodern David är också advokat i Stockholm.
– Min familj är idag väldigt försvenskad. Och mina föräldrar talar bra svenska. De lever i Södertälje, som är väldigt syrianskt, men de har båda sidorna. Mina föräldrar har lärt sig mycket genom sina barn. Vi är inne i samhället, vi talar bra svenska, vi har utbildning, vi informerar, vi diskuterar.
"Vi måste ställa krav från början"
För familjen Massi gick integrationen i det svenska samhället bra, men Elisabeth är kritisk till hur integrationen fungerar i Sverige idag.
– Vi passiviserar människor som kommer till Sverige. De som kommer hit är ju de driftigaste, som tagit sig ur sina egna länder. Väntan, att inte komma in i samhället, att vi inte ställer några krav, det är en fara.
– Vi måste ställa krav från början på lag och rätt, brott och straff. Göra klart att det inte är okej att tafsa på flickor. Många av de som kommer från Afghanistan, Irak eller Syrien har de facto en annan kvinnosyn. Exempelvis är våldtäkt mot en hustru inte ett brott i många länder, utan en rättighet mannen har att ha sex med sin hustru. Vi måste vara tydligare med vad lag och rätt innebär i Sverige. Vi måste också anser jag ändra vår lag och införa strängare straff för alla våldsbrott och använda utvisning i större utsträckning än i dag.
– En medborgarexamen för alla, inklusive föräldrar, vore bra. Det finns i många andra länder, som Australien, USA och Kanada. Där du läser lag och rätt, brott och straff, hur söker du jobb, hur söker du sjukvård, hur fungerar det historiskt i det här landet. Så det finns en grundkunskap om landet du ska bo i. Jag har pratat om det så länge, alla tycker det är en bra idé, men ändå har vi det inte. Det är jättemärkligt.
– Det borde vara en naturlig del av läroplanen i samhällskunskap. Mitt förslag är att spola hemkunskapen och lägga in mer samhällskunskap.
Måste våga
prata om problemen
Elisabeth menar att en medborgarexamen skulle minska antalet brott.
– Titta på de här festivalerna som har ägt rum i Stockholm. Många offer nämner att många av förövarna har utländsk bakgrund. Var finns i så fall den statistiken? Den är viktig då vi gärna vill veta hur förövaren ser ut? För att kunna arbeta förebyggande. Om vi inte ens vågar prata om det, hur ska vi då nå ut med budskapet att det här är ett brott, det här kan du bli dömd för, det här är inte okej. Vi är väldigt rädda för det här i Sverige. Vi är för fega, vi måste ta tag i problematiken, annars är det offren som får lida. Jag säger inte att alla förövare är flyktingpojkar, men jag är övertygad om att det finns en koppling. Jag ser det i målen vi handlägger.
– Jag tror det handlar om en kombination av attityder och värderingar, att man inte ser kvinnor/flickor ur en jämställd synvinkel. De är säkert fostrade så. Jag är kristen, född i Sverige, och också fostrad med sådana ojämlika värderingar. Och de finns ju ännu starkare i många länder utanför Europa. Jag vet det, jag pratar med de kvinnorna varje dag, och med deras män.
– Man måste få människor som lever i samhället att ta ansvar. Ser du grannen slå, då ska du våga ringa polisen. Ser du någon med fysiska skador, då ska du som medmänniska våga fråga ”blir du misshandlad hemma?”. Det finns mer alla kan göra. Om alla tog ett större ansvar skulle samhället se helt annorlunda ut.
– Sverige ska lyssna mer på invandrare som har kommit in i samhället. Ta in dem i systemet. Min mamma och pappa tycker det ska vara stränga straff, utvisning, medborgarexamen. De tycker samhället idag är förslappat. Så var det inte när de kom hit. Då var det ut i samhället direkt och jobba. Då fanns inte bidragssystemet som finns idag.
Ingen ska ha en dålig relation
Privat har Elisabeth på senare år mött den stora kärleken. Sambon Leif jobbar med säkerhetsfrågor, är ägare till säkerhetssystemet SmartDNA, som finns i bland annat BMW-bilar, och är säkerhetschef för Jernhusen, bolaget som äger Sveriges järnvägsstationer.
– Vi möttes för snart fyra år sedan. Jag trodde aldrig att vuxen, mogen kärlek skulle vara så här bra. Man kan beskriva kärlek på så många olika sätt, men det finns ju inget bättre, inget större. Jag är inte så erfaren i relationer, men jag har haft två män tidigare i långa relationer och sen nu Leif. Nu vet jag att det här är evig kärlek. Vi förstår varandra, vi talar samma språk.
– Man ska aldrig leva i en dålig relation. Inte ens för barnens skull. Inga barn blir lyckliga av det. Människor måste känna lycka och harmoni. För vissa tar det tid, för andra går det snabbare. Det finns någon för alla, det är jag säker på.
– Vi är en ganska stor familj. Jag har två barn, Erik som är 19 och Elsa som är 16, och Leif har två vuxna barn och en dotter som ska fylla 16.
Hur är du som mamma?
– Jag är nog blödig, närvarande och engagerad. Säkert överbeskyddande med tanke på allt jag hör och ser i jobbet. Mer mot Elsa än mot Erik. Det låter galet, jag vet, Erik kan ju också utsättas för våld i tunnelbanan eller på krogen, men jag är mer orolig för alla sexualbrott, alla sexuella ofredanden som jag vet förekommer.
– Jag vill till exempel inte att Elsa åker ensam en kväll på tunnelbanan. Jag tänker mycket på säkerhet. Vi går ofta igenom scenarion vad Elsa ska göra ifall något skulle hända. Det tror jag inte är normalt för en mamma.
Trivs du med livet som det blivit?
– Ja, livet är på topp nu, det kan inte vara bättre. Inga småbarn som stressar. Jag har ett jobb som jag älskar. Jag har ett team här som fungerar. Min man som jag älskar. Mina barn. Det finns inget att klaga över, bara att vara tacksam för.
– Människor klagar alldeles för mycket. Varför är man inte mer glad och tacksam för det man har?
Klagar man och är missnöjd, då får man ändra på sin situation. Det är ju ett val som de flesta friska vuxna har. Många klagar på att de inte trivs på jobbet eller hemma, men gör något åt det då!
Ser dig i någon annan roll i framtiden? Politiker?
– Jag älskar det jag gör. Jag har svårt att se mig med ett annat arbete. Jag har blivit tillfrågad att bli politiker, även på ministernivå. Jag avslöjar inte vilket parti. Politik är jätteviktigt, det är en möjlighet att också påverka, men jag tycker att jag redan är med och påverkar. Jag är så engagerad i det jag gör och ser mig som brottsoffrets röst i samhället.
– Så länge det finns så mycket våld mot kvinnor så kan jag inte sluta jobba med det. Det skulle kännas som om jag svek offren.
