Klimatet delar Polen och Sverige

Häromdagen antog EU-parlamentet med stor majoritet – 513 röster mot 142 – en resolution som varnar för att demokratin i Polen är i fara. EU anser att Polen ska följa Europarådets Venedigkommission, som sedan Berlinmurens fall bevakar demokratifrågorna i de forna östeuropeiska länderna. Venedigkommissionen anser att både den gamla och den nya regeringen har brutit mot den polska konstitutionsdomstolens oberoende och kräver att den – och dess beslut – ska respekteras. Men, som Ungerns auktoritäre ledare sa till sin polske motsvarighet Jaroslaw Kaczinsky, ”EU kan skälla men inte bitas”.

I Polen fortsätter oppositionsrörelsens KOD:s (Kommittén för försvar av demokratin) manifestationer och demonstrationer mot den regering där Kaczinskys parti PiS (Lag och rättvisa) har egen majoritet. Men de senaste veckorna har protesterna mot den katolska kyrkans kampanj och regeringens beredvillighet att totalförbjuda aborter varit än större. Och förrförra söndagen demonstrerade polacker i Sverige på Sergels Torg för den polska regeringen och mot svenska mediers rapportering av det politiska läget i Polen. De understöddes av svenskar i den högerextrema aktivistorganisationen Nordisk Ungdom: ”Nordisk Ungdom understödde i dag den polska protesten mot EU-lakejerna KOD”, heter det på en av deras sajter på nätet.

Det finns två Europa.

Det finns två Polen.

Och det finns två Sverige.

Mitt i detta storpolitiska skeende står den polska konstnären och illustratören Emilia Dziubak på ett galleri på Södermalm. På väggarna hänger illustrationerna i stort format till hennes och Martin Widmarks nyutgivna barnbok ”Lilla Sticka i landet Lycka”. Om några timmar ska utställningen ha finissage. Emilia Dziubak är inte främmande för Sverige. Hon bodde i Sverige, där hennes mamma fortfarande bor, när hon var mellan 11 och 16 år. Hon växte upp på den mindre orten Deblin och idag bor hon i Poznan, och det har hon gjort i tretton år. Nu är hon 33 och en mycket etablerad illustratör i Polen.

– Jag trivdes aldrig i Sverige. Vi flyttade runt så mycket. Men den här gången kommer jag till Sverige på eget initiativ och med ett eget projekt så nu känns det bra, säger hon och berättar att hon både hunnit med ett besök till Junibacken och ett till Kulturhuset för att se Makode Lindes omtalade utställning som inte fick heta ”Negerkungens återkomst”. Själv är hon inspirerad av äldre måleri och nämner särskilt barocken. När jag ber henne nämna några förebilder.

– Brueghel, säger hon och pekar på sin bild av huvudpersonen Julia där hon far nerför en backe på sin röda kälke i ett gröntonat vinterlandskap. Brueghel och John Bauer.

Så något fick hon med sig från Sverige. Hennes mamma arbetade med reklam. Hemma fanns fascinerande konstböcker och hon har alltid gillat illustrerade böcker. När hon gick på konsthögskola i Poznan ägnade hon sig åt grafik och måleri, men uppskattade inte professorernas inriktning på samtid konst och postmodernistisk teori.

– För varje bild man gjorde var man tvungen att skriva en uppsats som förklarade den.

I smyg började hon göra illustrationer och målningar. Hon gömde dem för sina lärare i två år. Men när hon fick vetskap om en tävling för en illustrerad barnbok tog hon mod till sig och skickade in sina bilder.

– Jag vann inte, säger hon och skakar kraftigt på huvudet och ler.

Fast det ledde till att hon kom ut som illustratör, och idag har hon gjort 33 böcker.

– Jag får väldigt många förfrågningar, säger Emilia Dziubak och berättar att hon är fullt upptagen till och med 2019.

Det innefattar också en ny bok tillsammans med Martin Widmark. Hon beskriver samarbetet med Widmark som ett möte mellan själsfränder.

– Han gav mig frihet och därför blev det ett mycket personligt och känslomässigt projekt, säger hon.

Widmarks saga är traditionell: Julias bror Tomek har försvunnit. En vinterdag hamnar hon av en slump i det underjordiska Landet Lycka. Där regerar en elak krabba som fångar barn. Julia återfinner Tomek bland dem, uppfinner en plan för att besegra krabban, befriar barnen och återvänder hem.

Emilia Dziubaks syster dog när hon var nitton år.

– Jag var 13 då, säger hon, och nu förstår jag omsorgen om målningarna.

Framför allt den där Tomek spelar flöjt mot en svart himmel, med blommor som förgänglighetssymboler och en liten hukande och gråtande Julia som sörjer sitt saknade syskon.

– Den bilden tog längst tid att göra, säger Emilia Dziubak och berättar att hon blivit alltmer intresserad av att göra personliga projekt.

Hon har haft en del statliga uppdrag som handlar om att illustrera historiska händelser, bland annat har hon gjort ett sällskapsspel för Museet för Warszawaupproret.

– Men i den typen av uppdrag blir man bunden av alla fakta så jag tycker det blir svårt att hitta ett personligt uttryck. Det finns två sidor i Polen och jag står någonstans mittemellan. Jag har vänner i båda lägren men de kan inte träffas eller tala med varandra. Själv har jag alltid varit en skeptiker. Jag älskar mitt land men just nu vill jag bara dra mig tillbaka och syssla med egna projekt.

Emilia Dziubak berättar att hon vill göra en egen, tjock bok med bara illustrationer. Men hon håller inte med om att hon inte ser det som att gå i inre exil utan säger helt enkelt att hon nu har möjlighet att välja sina uppdrag.

En sådan tur har inte Grzegorz Gauden, tills nyligen chef för det statliga polska Bokinstitutet i Krakow.

– Jag har fått sparken, säger han korthugget till mig i telefon från Krakow.

Han ser det som en politisk utrensning. Efter åtta år som chef hade hans kontrakt gått ut senare i år. Bokinstitutets uppgifter är att sprida polsk litteratur internationellt, arrangerar författarbesök i andra länder men stöder också litteraturutvecklingen i Polen, inte minst genom att stödja uppbyggandet av nya folkbibliotek på landsbygden.

Grzegorz Gauden är 63 år och har, precis som Emilia Dziubak, svenska relationer. Han har bott och studerat i Lund och har en dotter i Sverige.

– De vill bli av med mig. Det är ett nytt politiskt klimat, den konservativa katolicismen och nationalismen växer. Vi kämpade för demokrati och så får vi detta. Jag är orolig.

Sedan den nya regeringen kom till makten har nästan samtliga chefer i de statliga bolagen bytts, liksom många chefer i den statliga förvaltningen.

Reaktionerna på hans plötsliga avgång har varit starka. Flera författare och översättare, bland dem Anna Bikont, Hanna Krall, Ewa Lipska, Olga Tokarczuk och Adam Zagajewski, har protesterat mot beslutet att avskeda Grzegorz Gauden.

– Det är lätt att bli uppgiven, men jag ger inte upp, säger han.

Allt står inte rätt till i Landet Lycka, oavsett om det speglar Polen eller Sverige.