I Stockholm hittade han ett annat liv och i dag är han en helt ny människa. I dagarna släpps ett nytt dataspel där han är en av stjärnorna.
Vi träffas på att café i Farsta centrum. Marcus sätter sig vid bordet, beställer en pasta, tar av sig munkjackan och blottar en rejäl tatuering på sin vänstra arm. Han är stor, kraftig och muskulös.
– En del säger att jag ser farlig ut. Men det är jag ju inte, säger han och ler.
Inte nu kanske. Annat var det förr. I Mjölby var det honom de flesta aktade sig för. Bråka med Marcus Östlid ville man helst inte.
Han börjar berätta om sitt liv:
– Allt grundade sig i att jag var mobbad. Det började redan på mellanstadiet, på Vasaskolan, och pågick under flera år. Jag hamnade i slagsmål på varje rast, de andra var på mig hela tiden. Men jag upptäckte rätt snabbt att om jag själv gjorde saker som andra upplevde som tufft eller häftigt eller farligt så fick jag respekt från dom.
– Det gick så långt att jag själv började mobba andra, för att hamna bland de coola grabbarna. Det blev min väg att bli accepterad.
Det han gjorde fick, när ryktena gått, ännu större genomslag.
– Om det var så att jag hade slagit ner en kille lät det snart som det varit tre jag mött. Just det njöt jag av, på det viset var det ingen som vågade ge sig på mig.
I högstadiet på Lagmansskolan hade han fått stämpeln som "värsting".
– Jag hamnade i slagsmål hela tiden och skolkade jättemycket. Jag var borta så mycket så att lärarna hade gett upp, de struntade i om jag var där eller inte. Det fanns vissa ämnen och vissa lärare som jag tyckte om och de lektionerna gick jag på. Idrott, slöjd och engelska gillade jag och fick också höga betyg. Men resten var bara skit.
Signalerna från skolan till hemmet uteblev helt.
– Jag fick känslan att de hade gett upp, att de resonerade "det blir inget av honom i alla fall". Jag kunde komma in runt lunch utan att någon brydde sig. Visst var jag inne hos rektorn några gånger, men det hände aldrig något rejält.
Körde till skolan – utan körkort
Betygen från grundskolan var så dåliga att han inte kom in på någon gymnasielinje, han testade några individuella program men blev utkastad därifrån.
– Jag körde bil till skolan utan körkort och blev ständigt osams med lärarna. En gång jagade polisen mig i biljakt till skolan. Jag kunde inte sköta någonting.
Samtidigt blev brotten värre. Han hade tillsammans med en bästa kompis börjat stjäla bilar, bara för att vara ute och busåka. Slagsmålen fortsatte, han började göra inbrott och stal allt möjligt.
– Jag tror att min drivkraft var att jag hela tiden fick respekt från andra för det jag gjorde. Jag var känd överallt när ryktena gick och blev ofta lämnad ifred. Det tyckte jag var väldigt skönt.
Marcus jagades febrilt av polisen under några år. Det blev många gripanden, förhör och några domar. Men bara i form av skyddstillsyn, böter och skadestånd.
– Jag kommer ihåg att jag hade en egen kriminalinspektör på polisen, Roland Antonsson hette han, och han var så jäkla trött på mig. Varje gång sa han åt mig att "gör inte om det här nu".
Vändningen kom när han bestämde sig för att bryta upp allting och flytta till Stockholm. En längtan han haft länge.
– Jag var 8-9 år och åkte upp till Stockholm med min mamma för att hälsa på min mormor och morfar, här i Farsta faktiskt. Jag satt uppe hela natten och var så fascinerad av stan. Redan då bestämde jag mig för att en dag bo här.
Hans intresse för bilar hade gett honom en plats på en utbildning till bilplåtslagare i Mjölby.
– Det var nog den första utbildningen jag skötte, för det tyckte jag ju var kul.
När han var klar sökte han jobb, och i Stockholm blev det napp.
– Jag slängde eller sålde allt jag hade i min lägenhet och drog direkt. Jag hade inte ens någonstans att bo, men fick via en kompis kompis sova på ett köksgolv i Solna tills firman jag skulle jobba för fixade en lägenhet.
– Jag kände direkt att det här ska bli mitt nya liv.
Karaktär i nytt tv-spel
Han tar en sista tugga av pastan och lutar sig tillbaka i stolen.
– Det var så skönt att komma upp hit. Hemma i Mjölby, och kommunerna runt omkring, kallade alla mig Östlid. Ingen sa mitt förnamn, men alla visste vem jag var.
– När jag kom hit började folk kalla mig Marcus och ingen hade en aning vem jag varit, vad jag gjort. Det var en förutsättning för att jag skulle lyckas starta om.
Några år innan hade Marcus startat sitt racingteam, kallat "Team Insane". En förening för likasinnade, som gillade häftiga bilar.
– Hela tanken var att jag ville få en umgängeskrets där jag själv kunde välja vilka som skulle vara med. Det skulle vara folk med samma intresse och folk jag kunde lita på.
I dag har teamet ett stort antal medlemmar som ofta förekommit i olika reportage i både tidningar och tv. Själv tävlar Marcus sen några år tillbaka en Chevrolet Corvette i "Gatebil Extreme Timeattack", en serie som kör i både Sverige och Norge. Man ställer också upp sina bilar på olika mässor och andra event.
Nu har tävlandet tagit honom så långt att han för några månader sen fick förfrågan om att vara med som en av karaktärerna i det nya bilspelet "Need for speed". Tillverkaren EA Sports har tidigare sålt över 150 miljoner exemplar av spelet och i dagarna släpps dem femte versionen.
– Jag vet inte, men de tyckte väl att jag hade "det". De hade sett mig i olika reportage och gillade väl den image jag och teamet står för. Och det här är förstås en otrolig chans. Jag undrar om någon annan svensk, förutom Zlatan då, varit med i ett så stort spel och spelat sig själv.
Andra stjärnor är bland annat rallycrossföraren Ken Block, Fredrik Aasbo, världsmästare i drifting och Magnus Walker, jättestor Porscheprofil från Los Angeles.
– Vi var över i England under nio dagar och filmade ett stort antal scener och det var riktigt häftigt att vara med om. De andra grabbarna är ju jättestora världen över och att de då fått upp ögonen för mig är ju rätt hysteriskt egentligen.
När Marcus inte håller på med sitt racingteam arbetar han numera som resande ingenjör på olika fartyg. Han jobbar två veckor någonstans i Europa och är sen hemma två veckor.
Men vägen dit har varit lång och hård.
– Jag hade usla betyg i skolan men har ett spännande och välbetalt jobb i dag. Det visar väl om inte annat att det går att komma någonstans, även om det såg tufft ut ett tag.
Han har gått från bilplåtslagare, bilmekaniker, bussmekaniker, arbetsledare till verkstadschef på olika större företag.
– I dag är det ingen som frågar efter mina betyg, allt går efter referenser och kontakter. Och när jag fick chansen att börja jobba på fartyg så tog jag den.
Bar pistol i skolan
Marcus har fyllt 37 år och känner sig trygg med sig själv. Men han saknar något i sitt liv.
– Jag är beredd att skaffa familj och längtar väldigt mycket efter det.
Han funderar en stund på dåtiden igen. Mycket har hänt, många brott har det blivit.
– Jag ångrar givetvis vissa saker av det jag gjort. Till exempel om man klappade till någon rejält, helt i onödan. De flesta gånger jag hamnade i slagsmål var det för att stå upp för någon kompis och inget jag startade. Men de gånger jag satte igång en fajt bara för att jag kände för det, de gångerna kan jag ångra något fruktansvärt. Jag tänker på det rätt ofta numera.
Han forsätter:
– Hade jag bott kvar i Mjölby nu hade det inte gått så bra för mig. Flera som jag umgicks med hamnade i fängelse eller är fast i droger.
Hans bästa kompis som han umgicks mycket med då har också lyckats bra och har i dag familj. Men innan dess hamnade kompisen i fängelse för en grov misshandel.
– Det gick för långt helt enkelt. En kille blev nedstucken, han var faktiskt död ett tag men de fick igång honom så att han klarade sig.
Att de bar kniv på stan var inget ovanligt berättar Marcus.
– Jag bar pistol också. Jag hade den på mig ibland när jag gick i nian på Lagmansskolan. Man trodde väl att man skulle behöva den för att skydda sig. Men vad tusan, det här var ju Mjölby och de värsta i stan var ju vi...
Han skrattar åt minnet och inser hur galet det lät.
– Man var ju helt dum i huvudet egentligen.
Tillbaka till skolan?
En grej har han dock varit väldigt noga med genom alla år. Att hålla sig borta från droger.
– Jag har aldrig förstått tjusningen i det och tycker att det är en svaghet att vara beroende av något. Jag tycker att det är en svaghet att vissa röker eller till och med dricker kaffe för att de måste ha det, för att de är beroende.
Marcus berättar att han är nervös inför den här intervjun. Hur den ska mottas av de som läser den.
– Att alla de som jag då kände kanske läser det här känns konstigt. Men jag vill någonstans visa de som riskerar att hamna som jag gjorde, eller kanske redan gjort det, att det finns möjligheter. Det är viktigt att gå sin väg, men man behöver inte göra det på sättet jag gjorde.
– Man kan ta sig någonstans utan bra betyg om man verkligen skärper till sig. Det är inte kört fast det kan kännas hopplöst hundra gånger om.
Han brottas fortfarande med stora skuldkänslor mot sina föräldrar.
– I dag vet jag att de är stolt över mig. Jag har gjort dem besvikna så många gånger under min uppväxt, jag utsatte dem för så mycket skit som de inte förtjänade, dom gjorde inget fel.
Nu när han öppet berättat om sitt liv kan det bli en fortsättning.
– Det har slagit mig att jag kanske skulle ge mig ut på skolor eller till föreningar och berätta vad jag varit med om. Om Lagmansskolan skulle vilja att jag kom dit, så gärna för mig. Jag har inte varit där sen jag slutade så det skulle vara lite spännande, säger han och ler.
Har du någon kontakt med de du slogs med på den tiden?
– Ja, faktiskt. En av dem är min tatuerare i dag. Han njöt nog av att jag låg och led ett tag när jag var där senast, men vi har blivit bra vänner.
Om du skulle träffa någon av de som mobbade dig i mellanstadiet, vad skulle du säga till dem?
– Jag vet inte. Jag skulle nog bara skratta åt dem. Sen skulle jag gå vidare.