Blir vägen däremot riktigt slirig och geggig så behöver man verkligen inte skämmas -- där klår Suzuki Vitara de flesta moderna stadsjeepar.
Suzuki Grand Vitara är inte någon modern bil precis. Den är byggd på en ram, har ett tämligen enkelt chassi med stel axel bak, är i grunden bakhjulsdriven och har en enkel fördelningsväxellåda som tillåter att man med en spak kan överföra drivning också till fram- hjulen. Kraftfördelningen blir då 50--50. Bilen har också en manuellt inkopplingsbar lågväxel och det går att spärra mellandifferentialen.
Ingen automatik och ingen elektronik alltså, utan jobbet görs med rejäla spakar och riktiga kugghjul.
Fördelarna är faktiskt många -- det är billigt, det är stryktåligt, det är driftsäkert och det är förhållandevis enkelt att laga. Om nu något händelsevis skulle gå sönder.
Vitara finns sedan länge med en V6-motor på 2,5 liter och 158 hk, som väl egentligen är den trivsammaste maskinen i den här bilen. Men nu kommer den alltså i en budgetversion med en mindre, fyrcylindrig motor på 2,0 liter och 128 hk.
Nu är i sanningens namn en så här liten motor aningen knäsvag i ett sånt här ekipage och sanningen är också att Vitara för några år sedan faktiskt fanns med just en 2-litersmotor. Men den sålde helt enkelt inte tillräckligt bra och togs ur sortimentet.
Så länge man åker ensam och utan last är det dock inga problem, men kliver det in fyra fullvuxna i bilen och man dessutom hänger på en hästkärra på kroken, så gäller det att korrigera tidtabellen i färdplanen. Omkörningar är bara att glömma.
Fast bagageutrymmet är så klent tilltaget att det knappast är någon risk för att bilen ska överlastas.
Däremot är det ingen större risk att man kör fast på grund av för lite motorstyrka. Petar man i lågväxeln och fyrhjuldrivningen så tuggar sig bilen fram så länge underredet går fritt. Markfrigången kunde ju vara generösare, nu är den ungefär som hos en Volvo XC70, men korta överhäng fram och bak gör den ändå duktig i terrängen. Och till skillnad från de moderna stads-jeeparna tål den lite stryk och klarar en och annan kontakt med stock och sten -- om det sker med måtta, förstås.
Köregenskaperna är föga imponerande och med enbart bakhjulen drivande så blir den smått nervös om man gasar på för mycket. Den stela axeln bak i kombination med 60-profildäck gör också bilen onödigt struttig och bullrig.
Efter uppdateringen och ansiktslyftet i höstas är Vitara- interiören rätt fräsch och kvaliteten känns övertygande. Andrahandsvärdet på den här biltypen hålls än så länge uppe av att efterfrågan på begagnade stadsjeepar fortfarande är större än tillgången.