Sen amerikanska Jeep tramsat bort sig bland plastbitar och elektriskt krims-krams så finns det egentligen bara en äkta genuin terrängbil: Land Rover Defender. Okej, amerikanska Hummer är väl fortfarande godkänd, men hur länge då? General Motors tog ju över tillverkningen i fjol . . .
Nu är det inte alla Land Rovers som kvalar in. Det ska vara en Defender. Det är originalet. Med riktig ram och popnitad kaross och utan något trams.
Fast den nya årsmodellen har fått entusiasterna att rasa --elektriska fönsterhissar och centrallås! Helgerån!
Det går till och med att få luftkonditionering! Vad var det för fel på de manuella ventilationsluckorna och den öppningsbara vindrutan?
Nåja, i övrigt är den som på 40-talet. Nästan. 1983 ersattes bladfjädringen med skruvfjäd-rar, vilket förstås var en smärre revolution.
Land Rover var inte med under andra världskriget, vilket många tror, utan kom till 1946 när Maurice Wilks, då chef för Rover Car Company, tuffade fram på sin farm med en gammal uttjänt amerikansk armé-jeep och plötsligt insåg att hans tekniske bror Spencer, chefsingenjör på firman, skulle kunna göra en bättre terränggående bil.
Han insåg också behovet av en stryktålig bruksbil i en värld som var förstörd av krig. De första prototyperna hade till och med kopplingsanordningar och kraftuttag för jordbruksredskap. Man skulle helt enkelt kunna plöja med en Land Rover.
1948 presenterades den första Land Rover-bilen på motormässan i Amsterdam. Och den blev en braksuccé.
Plötsligt skulle alla ha en Land Rover. Armén, polisen, brandkåren, lantbrukarna och till och med den kungliga familjen i Storbritannien. Men de flesta bilarna gick till Afrika och utvecklingsländerna eftersom Land Rover snabbt gjorde sig känd för att ta sig fram där alla andra fordon fastnade.
Utseendemässigt har bilen varit sig lik i 50 år även om en mängd smådetaljer förbättrats och förstärkts under åren. Den största förändringen genomfördes alltså 1983 när bilen fick permanent 4-hjulsdrivning (tidigare fick man koppla in drivningen fram manuellt via en fördelningsväxellåda) och bladfjädringen ersattes av skruvfjädrar.
1990 fick modellen tilläggsnamnet Defender, för att inte förväxlas med mera moderna skapelser från fabriken, som efter en vända hos BMW i dag ägs av Ford.
Land Rover Defender finns i tre storlekar, benämnda 90, 110 och 130 där siffran står för hjulbasen, mätt i engelska tum. En 5-cylindrig dieselmotor på 122 trötta hästar är vad som finns. Knappast någon racerbil, tvärtom är det svårt att hinna med gröna vågen i 70 km/t. Men den är å andra sidan mycket bränslesnål och petar man i lågväxeln och låser differentialerna är det i princip bara fullvuxna träd som kan stoppa den. Bäst tuggar den sig fram på tomgångsvarv, utan att man rör vare sig gas eller koppling.
Men med låsta diffar blir ekipaget förstås bångstyrigt och vill helst gå rakt fram även när man vrider på ratten.
Komfort, vadå?
Begreppet komfort hör inte riktigt ihop med Land Rover Defender. En stridsvagn är komfortablare. Men det här är ju ett arbetsfordon och den svenske importören, numera Volvo, räknar också med att kunderna kommer från kraftbolag, skogsbolag och andra yrkesutövare som måste fram, i ur och i skur.
Men visst lär det dyka upp en och annan köpare som fått nog av bilköerna och är beredd att ta en genväg.