En pensionerad arbetare från Spångsholms bruk anmälde våren 1990 till länsstyrelsen att denne och andra under åren 1947--1952 dumpat hundratals tunnor med cyanidavfall på bruksområdet.
Antingen genom att välta dem över åkanten eller gräva ner dem i åbrinken. Att det var giftigt material de dumpade insåg de inte förrän långt senare.
SGI (Statens geotekniska institut) gjorde efter giftlarmet stickprovsundersökningar i vattnet och marken. Inga tunnor hittades dock och inga spår av cyanid fanns kvar.
Troligen hade cyaniden brutits ned och/eller löst sig i vattnet och runnit i väg i ån. Det var ju 40 år sedan dumpningen skedde.
I samband med dessa undersökningar fann dock SGI anmärkningsvärt höga halter av bly, zink, koppar och barium i marken mellan huvudbyggnaden och ån på det gamla bruksområdet.
Marken består här av slaggmaterial, restprodukter från en ytbehandling på bruket för 40--50 år sedan.
Troligtvis har slaggmaterialet lagts just här för att det behövts utfyllnadsmassor och någonstans skulle de ju dessutom tippas.
Problemet är att slaggmassorna med tungmetaller går ända ner till strandkanten och därmed har vattenkontakt. Problemet förvärras av att ån är reglerad, att vattnet är strömt och att vattenståndet varierar kraftigt.
De höga halterna av tungmetaller i den äldre industrideponin upptäcktes vid undersökningar i början på 1990-talet. Därefter har det i olika omgångar gjorts ytterligare undersökningar för att inte bara få grepp om halterna av tungmetaller utan också mängderna.