Sorg i Spångsholm

Dagen efter beskedet om att Gusab läggs ned, står Gittan Wiss i sin trädgård i Spångsholm och summerar. När hon är klar, konstaterar hon att fyra i hennes familj drabbas direkt av nedläggningen.

För 28 år sedan började Raymond Wirdebäck som "härdardräng" på Gusab. För 22 år sedan byggde han sitt hus i Spångsholm. -- Det är tragiskt att bryta upp härifrån. Nä, nåt Barcelona blir det nog inte för min del.

För 28 år sedan började Raymond Wirdebäck som "härdardräng" på Gusab. För 22 år sedan byggde han sitt hus i Spångsholm. -- Det är tragiskt att bryta upp härifrån. Nä, nåt Barcelona blir det nog inte för min del.

Foto:

spångsholm2002-05-15 05:23

Själv blir Gittan av med sitt jobb i brukets personalmatsal. Hennes dotter, hennes son och hennes måg förlorar också sina anställningar.

-- För min egen del är det ingen katastrof. Jag är ju 60 år. Det är de unga man tänker på. Dessutom har jag en måg till som får gå från SCI i Motala. Det känns som att hela familjen är drabbad av nedläggningar.

Enda samtalsämnet

I villaområdena runt bruket är nedläggningen förstås det stora samtalsämnet för dagen.

-- Ja, det är nog det enda samtalsämnet, säger Vivi Karlsson, som bor granne med Gittan Wiss.

Och så pekar Vivi över häcken och visar. I det huset bor bruksjobbare. Och i det och det huset.

-- Totalt är det väl ett 20-tal som jobbar på bruket och bor häromkring.

Orten dör inte

Vivi är pensionerad nu, men hon stod på bruket i Spångsholm i 25 år. Hennes man Georg Karlsson jobbade där i över 40 år. Han gick i pension i julas. De har levt med Spångsholm i många år. Startade sin familj i brukets lägenheter, och köpte sin villatomt från brukets mark med hjälp av lån från bruket.

-- Man känner en viss tomhet fast en har slutat, säger Georg. Vi känner många som jobbar där.

Vivi och Georg tror inte att Spångsholm som ort kommer att dö ut nu när Gusab lägger ned. Redan i dag är det så många som pendlar både ut och in till orten. Något affärsliv som är beroende av bruket finns inte heller.

-- Men en öde fabrik ser så ledsamt ut, säger Georg. Och det är ju synd om alla som förlorar jobben.

Oro för framtiden

Ett par hus bort bor Raymond Wirdebäck, som jobbat 28 år på Gusab. Han är 51 år, och önskar i dag bittert att han varit 20 eller 65 i stället.

-- Då hade man kanske haft en chans. Jag började jobba direkt efter grundskolan, mer behövdes inte på 60-talet. Skolbänken är inget för mig.

Efter beskedet i måndags var det dåligt med nattsömnen för Raymond. Alla minnen från åren på bruket, och oro för framtiden höll honom vaken.

-- Jag har ju ingen erfarenhet av hur man går till väga när man söker jobb. Och det känns väldigt konstigt att förlora sina gamla jobbarkompisar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!