- Man har ju fått vara lite socialarbetare ibland. Folk har kommit hit och tagit en kopp kaffe och pratat av sig. Särskilt jobbigt var det innan Gusabgruppen verkligen kom i gång och försökte hjälpa folk att hitta något nytt.
Så säger Gittan Wiss där hon sitter i Gusabs personalmatsal - "mässen" kallad - och väntar på dagens lunchgäster.
Gittan är en av dem som fortfarande är kvar på bruket i Spångsholm. Hon blir kvar till sista dagen, 31 augusti.
Sedan får hon garantipension.
- Det känns kanon, det kan inte bli bättre. Gubben går ju hemma, och vi har hund och hus. Jag lär inte bli sysslolös. Men man tänker på de unga. Och på arbetskamraterna. Och så undrar man ju vad som ska hända med stället här -- om det ska stå som något monument bara.
För lite drygt ett år sedan kom det definitiva beskedet att Sandvik Steel skulle lägga ned trådtillverkningen i Spångsholm. Storbolagsekonomin var skälet. Det var effektivare och billigare att flytta trådtillverkningen till fabrikerna i Sandviken och spanska Barcelona.
Beskedet kom som en chock för de anställda. Gusab gick med vinst.
Ändå skulle nedläggningen ske. Det var oåterkalleligt.
Ett halvår senare anades en ljusning, en idé som fler konstellationer inom fabriken jobbade på. Det skulle kanske gå att behålla en högt specialiserad del av fjädertrådstillverkningen. Det skulle rädda brukets framtid och 40 av 108 jobb. När det blev klart att Sandvik ställde sig bakom idén blev jublet stort bland personalen och platschefen Leif Thomsen gratulerades med blommor.
En vecka senare kom beskedet att den order som hela satsningen hängde på hade gått till en annan, billigare leverantör. En firma från Korea som fått problem med USA:s höga ståltullar och därför vände sig mot Europamarknaden.
- Allt byggde på ett långt kontrakt med en stor kundgrupp, och när det sprack blev kalkylen för skakig. Vi ville inte köra i gång med röda siffror, säger Leif Thomsen.
Kalldusch och magsurt. Det är orden som Leif Thomsen och Metallbasen Jouko Gustafsson använder om satsningen som gick i stöpet.
- Alla kände ju till det här på bruket. Och alla levde på hoppet. Bättre 40 jobb än inga alls, säger Leif Thomsen. Det fanns säkert de som tyckte att det hela var cyniskt, men vi hade en så bra dialog och vad jag vet tyckte alla att vi skulle jobba med satsningen. Men mentalt var det en jobbig process.
Gittan Wiss i mässen minns vinterns förlorade hopp med smärta.
- Det var jobbigt för folk, nästan jobbigare än när nedläggningsbeskedet kom första gången. Alla trodde ju på det. Det hade varit bättre om ledningen inte sagt något alls.
Men så tycker inte tråddragaren Torbjörn Svejd. Den här dagen står han i torrdraget och gör fintråd.
- Jag tycker det var bra att de höll oss informerade om vad som var på gång. Men visst var folk förbannade när det inte gick.
Torbjörn Svejd hör också till dem som kommer att finnas kvar på bruket till sista dagen. Men sedan bär det i väg. Han ska till Barcelona tillsammans med en maskin för nickelplätering på ett tre månaders specialkontrakt.
- Vi är fem stycken härifrån som åker dit för att lära upp Sandviks spanska anläggning på maskinen, säger han.
För att klara uppdraget har Torbjörn och de övriga börjat läsa spanska på företagets bekostnad.
- Det är jätteintressant. Det är knappast roligt att bruket läggs ned, men för mig har det inneburit personlig utveckling. Gusabgruppens arbete har varit bra, de har verkligen försökt ta tag i varje person.
Efter Spaniensejouren har Torbjörn Sveid tre månader kvar på bruket, med nedmontering av maskiner och annat.
- Det räcker till februari, sedan vet jag inte. Jag vill fortsätta som tråddragare, men det innebär att man får flytta på sig. Men familjen flyttar inte. Jag får veckopendla i sådana fall.
På Gusab finns nu ungefär halva personalstyrkan kvar. Tills i mars hölls produktionen uppe, delvis med hjälp av den generösa produktionsbonus som företaget betalade till dem som jobbade kvar.
- Nu har vi minskat i produktionen och gått ned från femskift till tvåskift. Nu fasar vi ut ytterligare, och efter semestern blir det dagskift, säger Leif Thomsen.
-- Vi måste koncentrera oss på vad som ska hända med personalen sedan.
Parallellt med produktionen har alltså den så kallade Gusabgruppen jobbat med att hitta nya sysselsättningar till de anställda. Gruppen är ett samarbetsorgan mellan företagsledning och fack, och jobbar över gränserna med arbetsförmedling och försäkringskassa. En konsult med erfarenhet från andra stora fabriksnedläggningar i länet är också inkopplad.
Gruppen har haft individuella samtal med alla anställda.
- För att kartlägga vad folk kunde och ville, säger Jouko Gustafsson.
Som själv hör till ett gäng Gusabanställda som just ska börja utbilda sig till yrkeschaufför på betald arbetstid. En av insatserna i Gusabgruppens trygghetspaket.
Arbetet i gruppen har gått över förväntan bra, tycker Thomsen och Gustafsson. Av det 50-tal som redan slutat på bruket har nästan alla fått jobb på andra företag, både stora och små, både inom och utom Gusabkoncernen. Några har börjat på utbildningar, några har startat eget. Åldern har inte haft någon betydelse. Även de över 50 har fått nya jobb.
- Vår konsult säger att Gusabjobbarna är lättplacerade. De är välutbildade och kunniga. Vi har bra rykte, säger Thomsen. Och vi har till och med hittat lösningar för lönebidragare och långtidssjukskrivna. Det är rätt fantastiskt.
Av dem som är kvar på bruket går mellan tio och 15 i pension efter nedläggningen i höst. Gusabgruppen räknar med att så gott som alla de övriga anställda ska kunna hitta någon sysselsättning, om det nu blir jobb eller utbildning.
Men en handfull anställda blir över, utan lösning. Och Britt-Marie Beurling som också jobbar i mässen tror att hon vet vilka det är.
- Det är väl vi kvinnor mellan 50 och 60 då. Jag är 56. Jag får ingen garantipension, och jag förstår inte vad jag skulle kunna få för jobb. Inte kan jag studera heller, för jag är för gammal. Just nu känns det som om jag inte bryr mig.
Utanför kvittar fåglarna i de grönskande träden intill Svartån. Huset som mässen ligger i ska säljas - hela tomten ska styckas av. I slutet av augusti blir det auktion på inredningen. Att förbereda det evenemanget blir Britt-Maries och Gittans sista arbetsuppgift. Fabriksområdet tar Sandvik ansvar för även i fortsättningen. Husen ska underhållas, hyras ut och i bästa fall säljas.
- Fabriken ligger bra till nära E4, och det är ju bra lokaler till lager- eller industrihotell, säger Leif Thomsen. Sandvik har i alla fall lovat att det inte ska stå här som några ödehus och förfalla.