– Lydde man och skötte sig var det bra. Om inte, blev det katastrof, säger Weronika Karlsson om tillvaron i lägret. Hon är en av de kvinnor som blev räddade av Folke Bernadottes vita bussar.
Vi träffas i Sommens samhälle. Sommardagen är het och inne i Sionkapellet sitter Weronika Karlsson tillsammans med sin dotter och måg. Där finns också Elisabeth Åman, som gjort en utställning om kvinnorna som en tidig vårdag 1945 kom till samhället Sommen.
Folke Bernadottes räddande vita bussar gjorde många turer. Den här bussen skulle till Tranås, men åkte fel och hamnade först i Eksjö. När de väl kom fram till Tranås fanns det inget härbärge för de sextio kvinnorna.
Man ringde till Sommen och bad om hjälp. Inom tolv timmar hade Folkets hus i Sommen utrymts, sängar var ordnade och hotellet hade färdigbredda smörgåsar när bussen kom fram till Sommens samhälle mitt i natten.
– Det fanns inte sängkläder till alla första natten. Nästa dag fick skolbarn i uppdrag att knacka dörr och be ortsbor att skänka lakan, berättar Elisabeth Åman som är projektledare för utställningen ”Hoppets hamn i Sommen”.
En av dem som kom till Sommen den där natten var Weronika Koziara. Hon var en av de yngsta på bussen. Men hon var ännu yngre när hon blev deporterad från sin familj i Polen av tyskarna.
– Jag minns inte allt, men jag var tonåring när de förde mig till Tyskland. Det var bara att lyda, berättar Weronika.
Egentligen var det hennes äldre bror de skulle ha hämtat. Men eftersom han hade flytt därifrån tog de Weronika i stället. Hon var femton år och sin storebror såg hon aldrig mer.
Ungdomar från Polen tvingades iväg från sina hem och sina familjer för att arbete i Tyskland under andra världskriget. På bussresan på väg från Polen sjöng de nidvisor för att hålla humöret uppe.
”Polen ska inte förlora och Hitler ska putsa våra stövlar” sjöng Weronika och alla andra ungdomar tillsammans.
Väl framme i Tyskland tvingades hon arbeta på ett slakteri. En dag kom två söner till chefen hem med blodiga kläder. Men denna gång hade de inte inte slaktat djur, utan dödat några av Weronikas landsmän, unga polacker. Hon tvingades tvätta de blodiga uniformerna. När hon tvättade kläderna sjöng hon nidvisan, berättade hon för pojken som var kär i henne.
– En rysk pojke var kär i mig och friade, men jag sa nej. Det var han som sedan angav mig. Så jag hamnade i koncentrationslägret Ravensbrück, berättar Weronika.
Hon tvingades bo och arbeta i koncentrationslägret, som låg nio mil norr om Berlin och ursprungligen var avsett för kvinnor. De tillverkade ammunition.
I flera år lyckades hon överleva i lägret.
– Sedan kom Folke Bernadotte och befriade oss, berättar Weronika.
Röda korset förklarade för kvinnorna att det var döden som väntade dem om de inte åkte med de vita bussarna.
– Jag litade på Röda korset och Folke, säger hon.
Det här var vid krigets slut våren 1945 och tyskarna försökte nu sopa igen alla spår, och hade påbörjat massavrättningar i lägren. Från hösten 1944 fanns en gaskammare i anslutning till lägrets fängelse.
Ibland har Weronika svårt att minnas. Ibland vill hon säkert inte heller minnas.
– Jag var väldigt ung när jag kom hit. Jag var 21 år gammal, säger hon.
Sommen var ett av många samhällen som de här åren ställde upp med hjälp och härbärgen. Weronika bodde första månaderna tillsammans med de andra kvinnorna från lägret i Folkets hus. Sedan fick de tillfällig bostad hos familjer i Sommen.
– Jag bodde hos Erik och Sigrid Eriksson, säger Weronika.
Efter ett halvår fick kvinnorna frågan om de ville återvända till Polen.
– Jag kontaktade min far. Han sa: ”Hitler gasar, Stalin skjuter”, berättar hon.
Hon bestämde sig för att stanna i Sverige. Hon fick snart jobb på Ahlstrands matservering i Tranås, gifte sig, och fick barn.
Weronika Karlsson har alltid burit med sig sin resa och sin bakgrund. Stundtals har det förflutna gjort sig påmint. När hennes barn var små fick hon ibland bo på så kallad kuranstalt.
Av de kvinnorna som kom till Sommen från koncentrationslägret Ravensbrück den där vårdagen 1945 är Weronica Karlsson den enda av kvinnorna som fortfarande lever.
– Jag kände att svenskarna accepterade mig. De förstod att vi behövde hjälp, säger hon.