Emma Renhorn säger att hon inte är den som vill ändra på så mycket i församlingen utan mer bygga vidare på det som hon tycker är bra.
Emma Renhorn tillträdde sin tjänst Söderköping och S:t Anna församling den 8 december förra året. Det har varit mycket att sätta sig in i under de drygt nio månaderna hon haft tjänsten. Allt från att sätta löner och personalfrågor till fastigheter och nybyggnationer.
– Det är mycket man måste kunna men jag har ett fantastiskt team. Ledningsgruppen och andra medarbetare har stöttat. Hade vi inte haft så bra personal hade det varit svårt, säger Emma Renhorn.
Att Emma Renhorn blev präst var långt ifrån någon självklarhet. Hon är visserligen uppväxt med en mamma som var aktiv i kyrkan och hon har alltid betraktat sig som troende men skolan sänkte hennes självförtroende och såg inte hennes behov.
– Jag hade det svårt, matte gick inte alls. Jag ansågs mest vara en pratig tjej. En lärare sa till mig att jag inte skulle bli någon och det satte sig djupt i mig.
Trots det dåliga självförtroendet, men tack vare envishet, hamnade Emma Renhorn så småningom på religionsvetenskapliga programmet på LiU (Linköpings universitet) med siktet inställt på att bli präst eller diakon.
– Mina högskolepoäng i grekiska är de jag mest stolt över. Det var otroligt svårt för mig. Jag fick hjälp av specialpedagogen på LiU som gjorde tester och konstaterade att jag hade dyskalkyli. Det var en enorm befrielse att få veta att det inte var något fel på min intelligens. Det var första gången någon talade om för mig vad som varit mitt problem under alla skolår.
Diagnosen innebär kortfattat att man har svårt med siffror och begrepp som beskriver mått, tid och mängd. Enligt 1177 beräknas ungefär var tjugofemte person i Sverige ha någon form av dyskalkyli.
– Jag har tagit med mig mina erfarenheter när jag möter ungdomar och jag utgår alltid ifrån att de kan bli vad de vill. Alla har potential och jag vet att det är viktigt att vuxna ser dem.
Wonder woman samsas med kyrkråttan Matteus som Emma Renhorn har virkat och använt i barnaktiviteter i kyrkan.
Varför blev du präst?
– Jag trodde inte jag kunde bli präst för jag inte var tillräckligt smart, men min man läste tro och livsåskådning på universitetet och vi satt hemma och diskuterade sådana frågor. Då ställde han frågan till mig: "Varför blir inte du präst?" Jag hade fått frågan förut och ända sen jag var 16 år har jag känt att jag ville vara i kyrkans värld men visste inte hur.
S:t Laurentii kyrka ligger i Söderköping mitt emot församlingsexpeditionen där Emma Renhorn har sitt kontor.
Hon berättar att hon levt med de bibliska berättelserna och tron genom livet men att det finns ett ifrågasättande inte minst var det så under konfirmationstiden.
– Att det finns en gud och att Jesus har funnits har jag aldrig tvivlat på. Ifrågasättandet handlade om hur kyrkan stod i olika frågor. På den tiden var det inte ok med homosexualitet och för mig var alla människors lika värde och kärlek viktigt.
Viger du samkönade par?
– Absolut. Det är viktigt att vigselakten ser likadan ut för alla och att alla känner sig välkomna. Det börjar hårdna i de frågorna i olika delar av världen, inte minst i USA och i flera afrikanska länder, så det är viktigt att kyrkan tar ställning.
Emma Renhorn tycker kyrkans sociala verksamhet är viktig och skulle vilja se att fler engagerade sig i det arbetet.
Emma Renhorn är född i Åtvidaberg och bodde där tills hon var åtta år då flyttlasset gick till Vikbolandet.
– Jag var med i Vikbolandspelet och lärde mig spela teater. Det var mycket genom det som jag lärde mig stå inför folk och ta plats. Utan den erfarenheten hade jag nog inte blivit präst. Och så sjöng jag i kyrkan på kvällsgudstjänsterna. Det var ett bra ställe att öva på, alla är så tacksamma och snälla.
Hon berättar att hon var politiskt engagerad under uppväxten och satt som ledamot för Centerpartiet i City kommundelsnämnd i Norrköping.
– Jag slutade med politiken för jag blev småbarnsmamma, när vi sen flyttade till Åtvidaberg började jag engagera mig i kyrkan och blev invald i kyrkorådet.
2012 prästvigdes Emma Renhorn i Linköpings domkyrka. Första tjänsten som präst var i Valdemarsvik och Ringarum. Efter det var hon församlingsherde med ansvar för ungdomsarbete i Kisa Kinda pastorat. Den senaste tjänsten hon hade innan hon tog över som kyrkoherde i Söderköping och S:t Anna var i Gamleby.
Tavlan föreställer Emma Renhorn och en kyrkvärd och är ett minne från tiden då hon tjänstgjorde i Kisa.
Det enda negativa med det nya jobbet som kyrkoherde för Emma Renhorn är att de många administrativa arbetsuppgifterna innebär att hon inte hinner leda så många gudtjänster.
– Jag älskar att predika och det är en stor skillnad nu med färre gudstjänster, men jag är schemalagd en gång månaden och försöker hoppa in så mycket jag kan. Jag brukar skämtsamt säga att jag som präst gör det bästa jag vet: fika, prata och sjunga.
Klockargården och den verksamhet kyrkan har där ser Emma Renhorn som en viktig del av församlingsarbetet.