– Visst är det en kluven känsla, speciellt en solig dag som denna då jag sitter bakom ratten. Samtidigt känner jag att det är dags för något annat nu, säger Jan Sangrud.
Redan som pojke blev han intresserad av båtvrak. Intresset väcktes då han jobbade på kyrkogården i Loftahammar och såg en annorlunda grav där en kvinna vid namn Anna Lentz låg. Det stod att hon var tyska som omkommit vid ett skeppsbrott vid Grindö 1921.
– Som pojke hörde jag mycket prat om det som hänt på sjön och öronen växte. Det var jättespännande.
Intresset var fött och med åren har det fortsatt. I början forskade han efter mer information genom tidningsklipp. Det är många timmar i dammiga arkiv. Han lyckades hitta skeppet som Anna Lentz varit på. Lise-Lotte var ett av fyra skepp som hamnat i en storm utanför Häradsskär 1921. Tre av fartygen gick under och Anna Lentz arbetade på Lise-Lotte.
– Till slut hittade jag inte mer information om fartyg som försvunnit. Då lärde jag mig dyka för att hitta vraken och få se dem. I början hade jag bara ekolod till hjälp och la ner många timmar för att hitta vrak, främst i Östersjön.
Trots att Jan utbildade sig till bland annat flyg- och helikoptermekaniker så har dykningen efter vrak alltid funnits med. Han började arrangera dykcharter på 1970-talet och startade firman Arkö dyk, som även hade dykkurser. I mer än 20 år har skeppet Magdalena korsat Östersjön med dykintresserade grupper. Upp till tio personer får rum och kojplatser finns.
Jan Sangrud köpte henne 1996 av privatpersoner i Malmö. Men hon är tillverkad i Hong Kong som det allra första Grand Banksfartyget 1965. Hon beställdes av en amerikansk återförsäljare av båtmärket, som ville ha det första exemplaret. Så länge fartygen tillverkades i trä fortsattes de att göras i Hong Kong, men då man på 1970-talet övergick till plastskrov flyttades tillverkningen till Singapore.
Hur många ägare Magdalena haft i USA är osäkert, men man vet att hon bland annat varit havsfiskebåt i Texas med en stor stol bak där fiskarna kämpat med ett spö för att få hem fisken. Väl i Sverige skulle hon köra material till bygget av Öresundsbron.
– Hon var i ett bedrövligt skick då jag köpte henne. Allt jag kan har jag gjort själv. Det tog tid innan jag fick henne i så här gott skick.
Nu finns minst sex kojplatser i två ruffar, en toalett och ett par förvaringsutrymmen. Under kapellet finns en förarplats, men all utrustning är dubblerad för favoritplatsen att styra båten är en trappa upp på däck. Där står eller sitter för det mesta Jan Sangrud.
– Det finns så många vrak att upptäcka i Östersjön och det unika är att de är bevarade. Här finns inte skeppsmasken, en mussla som annars äter upp trä och lämnar skeppen helt uppätna.
Att Östersjön är svår att navigera har bidragit till att så många båtar har gått förlorade.
– Om träfartygen sjunkit ner i leran är de välbevarade, men också svåra att hitta. Det är främst gamla segelskepp och äldre ångare som intresserar mig.
Men några skatter i forma av guld och ädelstenar finns inte här. Om man lyckas hitta någon raritet kanske ett museum är intresserat av att ta upp delar. I de allra flest fall får vraken ligga kvar så fler kan dyka efter dem.
– Det är tid för mig att göra något annat, kanske vara på Kanarieöarna under vintern. Men jag ska ändå ha ett nytt skepp och fortsätta dyka, i en annan omfattning, säger Jan Sangrud.