Makarna Sjöberg åkte till Olerums gård utanför Söderköping bara för att titta då gården var till försäljning. De bodde redan i en villa i Östra Ryd tillsammans med sina katter och var nöjda.
– Men jag blev förälskad direkt när vi kom hit. Min man har alltid velat ha en gård och så blev det, säger Marie Sjöberg, som då var 36 år.
På gården fanns 36 äppelträd. Marie startade direkt ett eget musteri i det gamla mjölkrummet. Hon ville inte att frukten skulle förfaras. Men bisysslan har växt och i år är det ett makalöst fruktår. Alla vill musta och hon har svårt att ta emot alla kunder. Hittills har hon hittills mustat över fyra ton äpplen.
– Det skulle vara ett litet musteri för husbehov men så har ryktet gått, många hör av sig och jag vill gärna hjälpa till. I år har det varit så mycket frukt att det nästan inte har gått. Jag har hänvisat till andra som mustar för att kunna hjälpa alla.
I mjölkrummet finns en gul maskin som krossar den tvättade frukten och sedan pressas delarna till must. Under pastöriseringen hettas musten upp till 82 grader och hälls sedan in i bag-in-box förpackningar.
Utanför mjölkrummet står många äppelfyllda kartonger och väntar. Men det är inte bara frukten som pockar på Maries tid.
– Jag hade en dröm om att ha får, så det skaffade vi oss först. Får och lamm samtidigt som jag studerade på distans på Vreta lantbruksskola. Sedan har det blivit lite mer av allt.
I hagarna går 22 gotländska tackor, 22 augustkor med kalvar och tre islandshästar. Ett 40-tal höns finns i hönshuset och hunden Cricko springer omkring. På åkrarna växer hö och i trädgården finns i dag ännu fler äppelträd samt en blåbärsodling som är öppen för allmänheten.
Efter sommarens vargattack i början av juli – då sju av hennes får revs svårt av vargar – kommer Marie att minska antalet tackor. I vår blir det heller ingen larmning.
– Det var så hemskt, så känslomässigt. Vi fick själva gå och avliva dem för vargen hade bara skadat dem. Det var asjobbigt. Så jag kommer bara ha kvar nio tackor. Jag vill inte uppleva det igen, känner jag just nu. Sedan får vi se hur det blir i framtiden.
Från att ha varit fritidspedagog så har hon nu i stället hand om alla djuren. Hon sköter lamning, men kör även traktor, har odlingarna och även snöröjningen vintertid.
– Första gången fåren lammade var det väldigt nervöst. Egentligen är det alltid nervöst. Man vet aldrig vad som kan hända, vilken hjälp tackan behöver. Om lammet ligger fel måste man gå in och hjälpa till.
– När vi flyttade hit så hade jag aldrig suttit i en traktor. Men det är bara att lära sig. Nu har vi många maskiner, allt har bara växt.
Djuren och gården är huvudsakligen Maries ansvar då hennes man driver eget företag med många anställda.
– Men vi hjälps åt med att få in fodret och mycket annat. Han är ju ledig på kvällar och helger, då får han vara med och jobba här.
Efter sitt nya livsval får hon höra många kommentarer. En del tycker det är romantiskt att bo på en gård medan andra funderar över att hon bara "går hemma".
– De har ingen aning om hur mycket det är att göra men jag trivs. Visst är det vackert när man går i hagarna på sommaren och njuter men det är rätt oromantiskt att skörda till efter midnatt och all oro som finns för skörden och odlingarna. Att gå upp på morgonen vintertid och röja snö kan också vara en utmaning men jag trivs verkligen med vårt liv här på gården. För mig var det rätt livsval att göra något helt nytt.