"Jag är man och heterosexuell", säger Jan Lunde, som fortfarande trivs även i mansrollen.
När Jan tar emot på Ängsbacken Övre är det i arbetskläder och keps. När han visar runt på gården, på alla hus han byggt och skog som röjts sen sist jag var där våren 2020, märks inget annorlunda. Förutom de klarröda naglarna som signalerar att något hänt. Jan har inga problem med att växla mellan den traditionellt manliga rollen som händig snickare och att ibland klä sig i kvinnokläder. Han vill genom att berätta sin historia avdramatisera det hela.
– Jag tror att alla har både manliga och kvinnliga drag och en del har en önskan om att visa något annat än det kön man är född i. För kvinnor är det lätt att gå klädd som man, men en man som klär sig som kvinna, då tittar folk.
Han och hans fru Kathleen Ginyard driver här ett Kundaliniyogacenter och hyr ut olika typer av boende. Vi sätter oss i huset där de håller sina yogaklasser och Jan börjar berätta om sin resa till en ny identitet.
– Det var i höstas som jag för första gången berättade för Kathleen att jag ville klä mig som kvinna. Hon sa bara: "Visst! Det är klart! Du kan få låna min klänning". Och så började det.
Han är otroligt tacksam för den omedelbara stöttning han fick av sin fru.
– Om hon hade reagerat negativt hade jag backat direkt.
På gården tar de emot så kallade "workawayers" som kommer från olika länder världen över och jobbar för mat och logi. En kväll hade de en fest där alla skulle berätta en hemlighet. Det var första gången Jan gick ut öppet med att han är transvestit inför människor utanför familjen.
– Jag visade mig i klänning och klackar och alla reagerade positivt och sa att jag var fin.
Mottagandet har över huvudtaget varit bra, allt från säljaren i sminkaffären som hjälpte till att hitta rätt bland läppstift och ögonskuggor, till personalen i mataffären.
– Jag fick bara frågan: "Har du bytt stil?" Och sen när jag gick dit som man fick jag frågan om jag bytt stil igen. Det var helt odramatiskt faktiskt.
"Det känns bra och bekvämt att gå klädd så här. Jag gör det nästan varje dag", säger Jan Lunde.
Jans resa till en ny identitet har också följts av en dokumentärfilmare. En tysk tjej som jobbar i London som filmare var här som workaway, och frågade om hon fick visa hans nya sida. Efter lite funderande sa Jan ja.
– Det blir en dokumentär om oss som heter "Insikten", det är ett rätt talande namn. För det är verkligen en insikt jag fått.
Filmen är under klippning nu och är tänkt att visas på olika filmfestivaler i vår.
Hur länge har längtan funnits att bära kvinnokläder?
– Om jag tänker efter så har den nog alltid funnits, men jag har hållit det borta. Jag har valt typiskt manliga yrken, jag har varit brandman i 15 år. Sen var jag ambulansförare, som också var typiskt manligt på den tiden. Men jag har aldrig känt mig hemma i den jargong och machokultur som var där, i alla fall då. När jag i 50-årsåldern skolade om mig och började läsa på universitetet, men enbart kvinnor i klassen, var det en helt annan diskussion. Jag har mycket lättare för att prata med kvinnor.
Jan har också en tredje identitet, som yogalärare.
– Inom Kundaliniyoga pratar man om att som lärare är man varken man eller kvinna, man är könlös. Det är de tre rollerna jag trivs i.
Inom kundaliniyoga är man varken man eller kvinna när man är undervisar.
När Jan ska byta om till kvinnokläder kommer Kathleen med sminkväskan och kärleksfullt rättar hon till hans fläta i nacken. I 40 år har Jan haft skägg, bara att han rakade av sig det var en stor förändring utseendemässigt.
Han sätter på sig en tajt svart klänning, stayups med spets och ett par svarta klackskor i storlek 42. Lite mörk ögonskugga lägger han på, men konstaterar att det är svårt att sminka sig utan glasögon.
Kathleen sminkar sig inte själv, så där är hon inte till någon hjälp, men Jan är tacksam för alla andra sätt hon stöttar på. Båda säger att deras relation förbättrats sen Jan kommit ut.
Det handlar alltså inte om att Jan vill byta kön eller sexuell läggning.
– Jag är man och heterosexuell, säger han.
– Vi är nyförälskade, som vi var när vi träffades 1978, säger Kathleen och ler.
– Han är min älskade och hur han vill vara och klä sig spelar ingen roll. Jag blev bara jättelycklig och glad att han släppte och vågar vara sig själv.
Jan instämmer.
– Det har förändrat vår relation till det bättre eftersom jag är mer öppen. Jag har haft svårt att prata känslor och aldrig riktigt känt efter.
Du är 67 år nu. Ångrar du att du inte kommit ut tidigare?
– Nej, jag tänker inte så. Jag tänker: Bättre sent än aldrig.