– Jag växte upp på 50-talet. Då var det inte fint att prata dialekt. När vi åkte till stan pratade vi så här, säger Marianne Wik och tonar ner sina östgötska r.
På den tiden lät alla likadant i radio. Rikssvenskan rådde.
– Rikssvenskan är ett utslätat språk som uppstod där makten fanns, i Stockholm.
Med åren kom hon att uppskatta sin dialekt mer och mer. Hur hennes föräldrar kan höras i den. Hon började intressera sig för östgötskan och andra dialekters ursprung.
Numera är det många som delar hennes intresse. Det märker hon under sina kurser i östgötska.
– Dialekter har fått ett uppsving. I dag kan du höra skånska och gotländska i radio och andra dialekter med, säger Marianne Wik.
– Jag läste en insändare som en kvinna hade skrivit som var så bra. Hon menade att dialekter är ju en kvarleva från tidigare epoker, precis som gamla möbler eller gamla hus som vi bör vårda.
Marianne Wik tycker om att följa ett ords resa tillbaka genom seklen. Inte sällan hamnar hon i fornnordiskan.
– Dialekterna har så många färgstarka ord. Att kalla någon som är lite långsam för "möshumle" till exempel, det tycker jag är roligt.
– Men jag vill inte driva med dialekter. Jag ser dem som intressanta ur en kulturhistorisk synvinkel.
När pandemin virvlade in fick hon sätta sin kursverksamhet och sina framträdanden på paus. Samtidigt såg hon chansen att få skriva.
Resultatet, diktsamlingen "Ä du garsken", innehåller dikter som hon brukar läsa upp på sina evenemang, men även flera nyskrivna.
De handlar om allt från blygsel ("Vafför är en så tyster") till miljöförstöring ("Va rädd om lufta") och känslan av att inte ha något spännande att berätta när man kommer tillbaka till jobbet efter sommaren ("Ätter semestern").
Nästa bok är redan på gång, en uppväxtskildring från Sankt Anna och Sigtuna.
Marianne Wik längtar efter att starta upp sin kursverksamhet igen. Några tillfällen är redan inbokade till hösten.
Träffarna har blivit en chans för deltagare att mötas, minnas och skratta tillsammans.
Ofta möter hon människor som precis som hon numera omfamnar östgötskan. Som kan känna en stolthet över sin dialekt.
– En gång var det någon som sa: "I dag vågar jag prata som jag gör." Det tyckte jag var fint, säger Marianne Wik och ler.