"Vi vill också ut och göra saker. Men jag har sett hur hemskt det här viruset är, på nära håll. Det gäller att fortsätta tänka på vad man gör och hur." Det säger Helene Hagström från Söderköping som för drygt ett år sedan förlorade sin mamma.
Det var precis i början av coronapandemin som Anneli Hellström, då 68 år, fick förkylningssymtom. En vecka senare kördes hon i ambulans till Vrinnevisjukhuset. Hon var nersövd i 23 dygn innan hon dog.
– In i det sista trodde jag att mamma skulle vakna. Då de stängde av respiratorn tänkte jag att nu, nu vaknar kroppen. Mamma var ju aldrig sjuk, det är klart att hon skulle bli frisk. Men så var det inte, säger Helene Hagström från Söderköping.
Det gör fortfarande ont att minnas och berätta men samtidigt vill både hon och Madeleine Elliot, som var Annelis bästa väninna, berätta om det som hänt. De vill inte att Anneli bara ska bli en tidig siffra i statistiken.
– Corona hade ju precis börjat. Det var något som hände i Kina. Då tänkte jag inte att det skulle komma hit till Sverige, till Söderköping och till min lilla mamma. Men det kom närmare och närmare och det gick fort.
Under de följande 1,5 åren har de följt restriktionerna på bästa sätt. Att allt nu släpps tycker de är lite otäckt.
– Jag är rädd att allt släpps på en gång. Att många kommer att släppa sin klokskap och det sunda förnuftet. Även om jag också längtat efter att få leva som vanligt så känner jag nog att det kunde fått vara ännu en höst med restriktioner. Vi måste fortfarande tänka på alla dem som lever med en sjukdom, är i riskgrupper och annat, säger Madeleine Elliot.
De tänker både på vårdpersonalen som har haft en oerhörd tuff tid men också på alla som har väntat på operationer och annat.
– Det finns de med svåra sjukdomar som fått vänta länge på behandlingar, det är fortfarande viktigt med att hålla avstånd och inte sprida smitta, säger Madeleine Elliot.
– Corona försvinner inte mellan den 28 och 29 september. Vi måste ha med i bakhuvudet att sjukdomen fortfarande finns. Det är ett lömskt virus och vi vet fortfarande inte hur det här kommer att utvecklas, säger Helene Hagström.
Madeleine Elliot skulle ha välkomnat vaccinationspass.
– Jag tycker det skulle ha varit lättare att leva mer öppet då, när restriktionerna släpper. Som det blir nu känner jag att jag som lever nära personer i riskgrupp kommer att backa igen. Det är klart att jag längtat efter teater och kultur, men jag kommer inte att våga ta det steget nu, säger hon.
"Det kändes lagom när restriktionerna lättade så vi kunde göra saker. Att släppa helt känns otäckt. Det får inte bli på bekostnad att fler dör". Det säger Helene Hagström.
De har levt med minnet av Anneli i 1,5 år. Saknaden har inte blivit mindre. Helt oväntat kan den komma över dem och tårarna kommer. Madeleine och Anneli var bästa vänner i 57 år och gjort så mycket tillsammans med sina barn och familjer.
– Jag och mina syskon fick i alla fall komma in på sjukhuset och ta farväl. Men inte våra barn. Det är svårt att inte ha fått ta farväl. Och det var så svårt att behöva hålla på avstånd och restriktioner under den här tiden före vaccinationerna. Tänk att inte få krama min pappa när vi behövde det som bäst, säger Helene Hagström.
"Det går inte en dag utan att jag tänker på Anneli. Jag tycker restriktionerna kunde fortsatt under hösten, då hade jag vågat göra mer." Det säger Madeleine Elliot.
– Om alla lyssnat på restriktionerna från början hade kanske spridningen varit mindre. Nu hoppas jag att alla förstår att vi måste fortsätta att vara rädda om varandra. Det är klart att jag också längtat och vill göra saker, men jag tror att jag kommer att tänka efter mycket innan och välja vad jag gör. Det är inte värt att bli smittad. Vi har ingen aning om hur viruset utvecklas nu. Jag kommer att välja att fortsätta göra många saker utomhus och hålla avstånd.
"Även om vi längtat så kan vi inte slå klackarna i taket när restriktionerna släpper." Det säger Madeleine Elliot och Helene Hagström som för 1,5 år sedan miste sin mamma och vän.