-- Det är ett hån, tycker Andreas och hans hustru Maria, som överklagat beslutet.
Andreas Lindfors, 28, som lider av hjärntumör är i dag så svårt sjuk att det är osäkert om han överlever julen. Både han och familjen har länge vetat att cancern han drabbats av inte går att bota. Men i början av sommaren mådde Andreas relativt bra. Han såg fram emot att kunna göra korta dagsturer med Maria och lille sonen Erik, i dag ett år, på båten. Familjen hade också planerat en resa till ett bröllop i Finland.
Inget av detta blev av när Andreas av misstag fick med sig fel ordination hem från sjukhuset. Andreas bor i Söderköping, men har vårdats på Universitetssjukhuset i Linköping.
Under tre dagar åt Andreas ett mycket starkt cytostatika som han, vid korrekt behandling skulle ha fått i sig under 21 veckor. Efter någon vecka sjönk hans blodvärden kraftigt. Lasarettsanslutna hemsjukvården där Andreas redan var inskriven måste ge honom ständiga blodtransfusioner och näringsdropp.
Efter felbehandlingen har Andreas blodvärden varit så dåliga att han inte längre kunnat behandlas med cytostatika. Sedan dess sitter han också i rullstol. Han är förlamad i vänster sida, äter stora doser cortison och har i höst fått flera epileptiska anfall. Det tillstånd Andreas är i idag hade sannolikt kommit ändå, oavsett felbehandlingen i somras.
-- Men Andreas kanske hade kunnat leva ett bättre liv, lite längre, om det inte hade hänt, säger Maria Lindfors.
Andreas och hans familj är inte ute efter att klandra vården. Det är mänskligt att göra misstag, säger de. Lidande och levnadstid går inte heller att mäta i pengar. Ändå kände de det som ett hån när beskedet från patientskaderegleringen damp ned.
Jag träffar Andreas och Maria hemma hos Andreas föräldrar Gerd och Aage Lindfors. Båda familjerna bor i Söderköping. Andreas var tvungen att flytta till föräldrarnas villa för några månader sedan när Maria inte längre orkade sköta både Andreas och Erik hemma i tvårummaren.
Andreas har en personlig assistent, samtidigt är en av hans föräldrar alltid hemma med honom. Gerd och Aage turas om att sova i Andreas rum. Personal från den lasarettsanslutna hemsjukvården kommer och går vid alla tidpunkter på dygnet. Maria och Erik är här stora delar av dagen.
Vi samlas vid kaffebordet i den trevliga tvåplansvillan. Andreas, som är svårt märkt av sin sjukdom, sitter i sin rullstol vid bordet. Han har svårt att tala så Maria tolkar när han orkar säga något.
Trots allvaret som sjukdomen för med sig är det en trivsam, ja, till och med harmonisk stämning som präglar andan i huset. Andreas har lyckats behålla sitt goda humör och sin livsvilja trots lidandet, ändå är han väl medveten om att det nu fordras ett mirakel för att han ska överleva cancern. Maria, Gerd och Aage Lindfors kan också skämta och skratta, mitt i den stora sorgen.
-- Vi tar en stund i taget och försöker göra den så bra vi kan. Vi lever i nuet, säger de när jag frågar hur de orkar. Gerd tillägger:
-- Vad har vi för val annat än att orka?
Ett stort stöd av goda vänner och släkt är ovärderligt. Andreas har också några nära kompisar som fortsatt hälsa på honom regelbundet.
I morgon fyller lille Erik ett år. Då blir det tårtkalas för de närmaste vännerna. Erik som stojar och busar runt omkring oss, är en viktig anledning till att tillvaron går att uthärda.
-- Det är tur att Erik finns, även om det varit jobbigt många gånger. Han håller oss uppe, säger Maria.
Maria var gravid när Andreas fick besked om hjärntumören i juli förra året. De trodde först att tumören var godartad, men bestämde sig ändå för att tidigarelägga det planerade bröllopet.
Maria visar bilder från bröllopsfesten. Det enda spåret av Andreas sjukdom är lappen han bär över ena ögat. Båda ler in i kameran, de ser glada och lyckliga ut.
-- Det var ett jättelyckat bröllop, säger Maria.
Det säger hon trots att Andreas var dålig redan på morgonen. Han sluddrar och har svårt att gå. Men han vägrar åka till sjukhuset. Samma kväll åker man in akut. Där konstateras att han fått en mindre blödning i hjärnan och Andreas läggs in. Två veckor senare opereras Andreas för sin tumör. Läkaren lyckas bara få bort halva tumören. Maria, Gerd och Aage får besked om att den är elakartad. Men i det här läget förstår de ännu inte hur illa det är.
-- Kanske sade läkarna det, men vi tog det inte till oss.
Andreas måste börja använda krycka efter operationen. Under den här tiden föds Erik. Amning och blöjor varvas med oro och sjukhusbesök.
Beskeden från läkarna blir värre och värre. Två månader efter operationen har tumören vuxit och är nu större än innan. Nu börjar man stråla den.
I januari i år börjar Andreas få starka cellgifter. Han drabbas av olika svåra komplikationer, blodpropp i benet är bara en.
Behandlingen går till så att Andreas får den starka dosen cellgift på sjukhuset.
Därefter är han hemma i sju veckor, och äter då en betydligt svagare dos.
Det är i juni i år som den fatala förväxlingen sker. Sjuksköterskan skickar med honom det starka cellgiftet hem.
På tre dagar hinner Andreas äta en dos, som han normalt skulle ha fått under 21 veckors behandling.
-- Den tredje dagen ringer Andreas läkare från sjukhuset och säger: stopp det har skett ett fel, ät inte mera, berättar Maria.
Den största risken när man äter en så stor dos är svåra inre blödningar som blir omöjliga att stoppa. Andreas dog inte, men han blev mycket svårt sjuk, som vi berättat om tidigare i artikeln.
Andreas lidande går inte att mäta i pengar. Men hur resonerar man när en felbehandling som förstör en människas sista sommar inte värderas högre än 6 500 kronor, undrar Maria Lindfors upprörd?
-- Hade inte Andreas fått fel behandling kunde han kanske ha fortsatt äta cellgifter och på så vis hållit tumören i schack längre.
Maria tycker att minst en halv miljon kronor vore en rimlig ersättning för det som hänt Andreas.
Andreas själv nickar instämmande. Och han vet precis vad han skulle göra för pengarna. - Jag skulle köpa en Mustang, säger han.
Maria Lindfors har anmält felbehandlingen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Nämnden har ännu inte behandlat ärendet färdigt.