Dagen efter branden rör sig människor långsamt utmed grusvägarna på Aspöja. Desto närmare platsen desto fler är dem som syns. Människor som ringer telefonsamtal, människor med blickar fästa i backen. Sällskap som hänger över röda staket och samtalar. Ord av sorg och respekt.
– Man vet inte vad ska säga, det är ofattbart tragiskt, berättar Anneli Svennberg och understryker att ön är i sorg – en delad sorg.
Även om Aspöja i skärgårdsmått mätt är en förhållandevis stor ö intygar boende att människorna här är nära – alla känner alla heter det.
– En granne här borta ringde mig så jag åkte bort direkt, men när jag kom fram var det försent, det hade redan brunnit upp.
Det säger Rolf Hemmingsson, är en av ungefär 10 frivilliga i öns brandgarde. Han berättar att de andra redan hade hunnit dra en vattenslang 700 meter från närmast vik när han kom fram strax efter klockan 21. Allt gick dock snabbt och branden gick inte att hejda. När brandkåren väl kom dit återstod bara eftersläckningsarbetet.
Personer från hela ön hade anstått och försökt att hjälpa till i arbetet.
– Det var säkert uppemot 40 personer där sammanlagt, hinner Rolf Hemmingsson berätta innan han går iväg för att svara på ett telefonsamtal.
Kvar står Anneli Svennberg, hon tror sig hört en smäll, men hon vill egentligen inte spekulera. Det kan lika gärna ha varit ett av fåren som ramlat in i staketet invid huset.
– Det finns inget mer att säga, det är en sorg för alla här.