Pernilla fanns vid Anders sida på Vrinnevisjukhuset.
Förra gången vi hälsade på hemma hos Anders hade det gått ett par månader sedan han fått lämna Vrinnevisjukhuset. Då hade han legat 80 dygn i respirator efter att ha blivit smittad av covid-19. Det var den 24 maj 2020 som Anders blev akut sjuk och fördes till sjukhus. Först den 11 augusti kunde han väckas upp igen.
Under stora delar av de 80 dygn som Anders låg nedsövd var det specialistsjuksköterskan Stefan Ardell som höll ett vakande öga på honom.
– Anders var en av två patienter som hade enkelrum, så det blev väldigt naturligt att jag och ett par till hade mest hand om honom, säger Stefan.
Under de 80 dygnen skapades ett speciellt band mellan Stefan och Anders, men också mellan Stefan och Anders familj, främst hustrun Pernilla. Själv har Anders få minnen av tiden i respiratorn, men Pernilla har berättat för honom vilken viktig roll Stefan spelade.
– Efteråt minns patienterna inte så mycket av vad som sagts, men jag tror att de tar till sig mycket under själva tiden. Jag tror att nuet är väldigt viktigt, det är därför jag "pratar" med dem även när de är nedsövda. Jag kan exempelvis berätta att nu ska vi byta ställning för att underlätta för andningen, säger Stefan.
– Jag tycker också det är viktigt att kunna skratta när det går och att anhöriga får vara med. Vi får inte bara gömma oss bakom en skärm, säger han vidare.
Från nära håll kunde Stefan följa Anders jobbiga resa som svårt sjuk i covid-19. En gång blev det extra dramatiskt.
– När jag kom tillbaka från semestern förra sommaren var inte Anders kvar på avdelningen. Jag har ju ingen vårdrelation, så jag hade inte fått någon information. Då gick jag och funderade mycket på vad som hänt. Jag trodde inte han hade klarat sig ... så gissa vad glad jag blev när familjen hörde av sig och berättade att Anders fått lämna respiratorn och flyttat till en annan avdelning.
Stefan Ardell, Anders och Pernilla, samt hunden Pelle, under återträffen. "Vi är oerhört tacksamma för personalen på iva", säger Pernilla.
De träffades en gång i höstas och när vi är hemma hos Anders och Pernilla denna majdag är det andra gången de ses efter sjukhustiden.
Hur känns det att kunna sitta och prata med Anders så här?
– Det är helt fantastiskt att få träffa någon som tillfrisknat som Anders har gjort. Det ger mig en otrolig kraft. När man ligger i respirator förändras utseendet, allt blir grått och ansiktet sjunker in när musklerna får ägna all kraft åt att hålla kroppen vid liv. Jämför det med den Anders vi ser nu, han är ju som en annan människa.
För Anders är det en stor dag i dubbel bemärkelse. Dels får han besök av sin sjuksköterska och dels har han gått upp till 75 procent i sitt yrke som systemutvecklare.
– Med tanke på det jag varit med om så får jag väl ändå säga att jag mår bra. Men jag blir fortfarande fysiskt trött. Jag får jobba med att hålla igång. Egentligen vill jag bara sitta i soffan, men jag måste gå ut och röra på mig. Det tar ett tag innan kroppen kommer igång.
"Jag känner mig till och med euforisk", säger Anders om att han förändrats mentalt sett.
Mentalt sett har Anders och familjen sett en förändring.
– Äldsta grabben säger "vad glad du har blivit, pappa". Själv känner jag att jag inte tar lika hårt på saker längre, jag känner mig till och med euforisk. Tidigare har jag inte tänkt så mycket på det, men nu njuter jag verkligen av när det blivit vår och allt är så grönt.
Om allt går enligt planerna ska Anders börja jobba heltid till hösten. Då har det gått ett år sedan han väcktes efter 80 dygn i respirator.