Ett eget mindre fyrverkeri fyras också av, men det stora skådespelet är det som syns ett par mil bort.
Ett 40-tal personer fascinerades av det den senaste nyårsnatten.
– Vid klart väder syns domkyrkan härifrån i dagsljus, nämner Sune Landelius, en av dem i hembygdsföreningen som serverar glögg.
Skeppsås ligger i Mjölby kommuns nodöstliga hörn mellan Normlösa och Fornåsa.
Strax före tolv kommer folk gåendes till Skeppsåsgården (gamla skolan) vid trevägskorsningen mitt i byn. Fackeltåget ifrån Equmeniakyrkan (före detta Missionskyrkan) syns på långt håll och är stämningsfullt.
Det kommer också ett andra fackeltåg, lite mer spretigt, från gårdar i andra änden av byn.
– Bygdens folk kommer hit och morsar på varandra vid tolvslaget. Det är nog lite unikt, säger Bodil Paulsson, hembygdsföreningens ordförande.
Att blicka upp mot himlavalet och se färgkaskader i Ljungsbro i nordväst, i Linköping i sydväst, eller i Mantorp i söder, är en stående höjdare i dubbel bemärkelse.
För detta har pågått sedan millennieskiftet.
Det börjar med nyårssupé, lekar, tävlingar, en kort andakt och allmän gemenskap runt dukade bord i Equmeniakyrkan. Buffén var i år tagen från Östenssons. Förrätt, dessert och hela programmet i övrigt stod Barbro Wågbrant, Eva–Britt Rangsjö och Margareta Karlsson för.
– Nu är det en del som har gått hem till skotträdda hundar, berättar Barbro när vi dyker upp kvart över tio.
Drygt 20 personer har varit samlade, det är betydligt mindre än när traditionen inleddes. Barnfamiljerna har försvunnit men Barbro, för övrigt församlingens ordförande, tycker att även en minskande gemenskap fyller en uppgift.
– Annars kanske folk skulle sitta ensamma hemma, säger hon.
Kristina Jonsson följde med en väninna från Motala för fyra år sedan. I Equmeniakyrkan mötte hon en gammal klasskamrat från Fornåsa skola på 1950-talet. Det var lätt för Kristina att komma tillbaka i år.
Skeppsås kyrkklockor slår vid tolv. När skådespelet på himlen är över, gott nytt år-önskningarna utbytta på byvägen och nationalsången sjungen, styrs stegen just till den närbelägna kyrkan.
En stunds eftertanke följer. Lekmanna- och kvinnolett precis som i Equmeniakyrkan. Det sjungs "Härlig är jorden" och Maud Heljelids okonstlade böneord rullar ut över bänkraderna: "Gode Gud, hjälp oss att vara tacksamma över våra liv och vår lilla fina by".