Förundersökningen går inte ut på att så många gravar som möjligt ska grävas ut, utan syftet är att begränsa fornlämningen för att den kanske ska kunna bevaras.
Stål. Det är verksamt mot gengångare.
En begravning på galgbacken skiljde sig från en vanlig begravning på kyrkogården. Han som ligger här, vid våra fötter, har inte ens fått ett tillräckligt lång grop. Hans knän är lätt böjda.
Och mellan knäna ligger alltså hans huvud med en spik intill. Han har blivit halshuggen för flera hundra år sedan. Säkert ville Skänningeborna skydda sig mot att en avrättad gick igen.
Arkeologerna är tillbaka på den gamla galgbacken i Skänninge, bakom vårdcentralen. Här planeras ett LSS-boende, men först ska gravplatsen undersökas för att husets placering ska kunna anpassas. Det är ju ett fornminne och en begravningsplats, även om de begravda är avrättade brottslingar och självmördare.
Galgbacken började sannolikt användas på 1200-talet. På kartor från 1638 och 1712 finns den markerad, lite utanför staden. Runt 1640 anlades en ny galgbacke intill vägen mot Vadstena. Det var viktigt att avrättningsplatsen låg så att många kunde se den och avskräcktes från brott. Mord kunde leda till dödsstraff, men ibland också stöld och utomäktenskapliga förbindelser.
– VI har hittat fem gravar än så länge, berättar Emma Karlsson, men det är en annorlunda utgrävning där vi inte riktigt vet vad vi ska hitta.
Precis intill skallen ligger det en spik, kanske för att hindra att den avrättade ska gå igen. Skallen ligger också utom räckhåll för honom, ungefär mellan knäna.
Under senare tid har det legat en gård strax intill. Och längre tillbaka i tiden fanns en boplats på kullen. Nyligen hittade arkeologerna härdar från järnåldern.