Parkvillan, den stora gamla doktorsvillan på Murgatan 2 i Skänninge är som en släktgård, fast mitt i stan. I tre av husets fyra lägenheter bor tre generationer Karlsson.
En mängd släktingar har genom åren varit hyresgäster och passerat genom de fyra bostäderna. Flera gånger har väggar flyttats, byggts upp för att dela av eller rivits för att öppna upp. I år fyller huset 100 år och släkten samlas för att fira sitt själfulla hus.
På nedre botten bor mamma Maj-Britt, 83 år, eller Mabbe som hon också kallas. I en av de två lägenheterna på andra våningen bor sonen Jan, känd som marknadsansvarig för Skänninge Marken, tillsammans med 17-årige sonen Olle. Högst upp bor Jans storasyster Britt.
De har alla tre återvänt till huset.
Maj-Britts pappa, Ivar Johansson, köpte fastigheten 1945 för 50 000 kronor. Hon flyttade in här som tonåring med föräldrarna och systrarna Bibbi och Barbro.
Ivar var egentligen lantbrukare men med en del egna idéer. Han startade gjuteri i Skänninge och sysslade med tjärtillverkning.
– Han bröt stubbar och gjorde tjära som han raffinerade till fordonsbränsle under kriget. Vi behövde inte köra med gengas, berättar Maj-Britt.
Hon minns huset redan från när hon var liten. Hon passerade det på väg till skolan. Då var gatan kantad av en lindallé.
Föräldrarna sålde huset efter några år och flyttade till Motala, men Maj-Britt blev kvar i Skänninge. Jobbade som kontorist på rådhuset, gifte sig med Per – känd i Skänninge som Pelle Plåtis – och fick barn.
Under tiden hade Parkvillans nya ägare fått ekonomiska problem och Ivar köpte tillbaka huset 1960. Maj-Britts nya lilla familj flyttade in, Britt var fyra år, Jan bara några månader.
– Vi tyckte att det var väl stort för oss. 160 kvadratmeter. Vi hade bott på 44 kvadrat på Borgmästaregatan. Så vi delade upp lägenheten och en moster flyttade in i den andra delen, berättar Maj-Britt.
Men husets själ har ju ännu äldre anor. Det var Skänningeläkaren doktor Rise som byggde det tillsammans med huset mittemot, som kallas Solgården.
– Vi tror att det var mottagning här nere och bostad på övervåningen. När vi rev i en vägg såg vi att det suttit ett tvättställ här, visar Maj-Britt.
Det är förstås inte bara släktingar som bott i huset. En rad andra hyresgäster har passerat revy. Maj-Britt minns de flesta. Till och med Corren har haft redaktion i huset, för på andra våningen levde och arbetade redaktör Sven-Åke Andersson på 40-talet.
Några av hyresgästerna drog inte jämnt. Flera gånger blev det bråk mellan fru Jadbäck och Sonja Nilsson om hur tvättstugan i källaren skulle användas. Maj-Britt minns att hon fick medla.
Britt och Jan flyttade båda ut i unga år, Britt var bara 17. Men nu är de alltså tillbaka. Britt flyttade in högst upp med man och barn redan 1989. Sonen Mattias är numera utflyttad efter att en kort tid ha bott i tvåan på andra våningen. Jan bor sedan två år i en trea med sonen Olle.
De tycker båda att det är ett perfekt boende.
– Det är som att bo var som helst, säger Britt. Vi springer inte ofta hos varandra. Vi ses i trädgården ibland.
Men Maj-Britt berättar att Britt varje morgon klockan sex kommer in med Corren till henne. Det märks att hon är nöjd med att ha båda barnen i huset.
– Jag bor i farfars och farmors lägenhet, berättar Jan och tycker att det finns en speciell känsla i det.
– I det där fönstret brukade farfar stå och titta ut när jag kom hem. Nu står jag där ibland och tittar och tänker på honom, säger han.
Det är ett familjehus där alla kan samlas. Till husets 100-årskalas kommer den närmaste släkten. Barn och deras respektive. Före detta och deras nya. Mamma Maj-Britts särbo. Det blir en fest för huset som håller dem samman.