Solen lyser över fälten med korn, vete och raps på Östgötaslätten. Vårfrukyrkan och silon i Skänninge bryter horisonten. Ett par kilometer från väg 206 bor LRF:s nya länsordförande Jeanette Blackert med familj. En svag men karaktäristisk doft når näsan när man kliver ur bilen på stallplan. Här produceras klimatsmart fläskkött, och fodret som kultingarna snabbt växer sig stora på odlas också på gården, vete korn, ärtor och åkerbönor. Elen produceras av egen vindkraft. "Minsta möjliga miljöpåverkan", skriver Jeanette och Hans Blackert i sin broschyr.
– Svenskt lantbruk är mycket ett miljöarbete idag. När vi började var det fokus på ekonomi, i dag vill man ha ett kretsloppstänkande. Man vill förvalta jorden. Sverige har kommit långt när det gäller djurvälfärd, säger Jeanette när hon öppnar dörren till en av gårdens två BB-avdelningar.
Men först har vi gått genom en sluss, tvättat och spritat händerna och bytt kläder och skor. Grisarna vill inte ha in främmande baciller.
Här är det babyboom. 76 suggor med sina omkring två veckor gamla kultingar. Tretton–fjorton små söta trynen i varje box, och man vet inte var man ska titta. I hörnet på varje box lyser en värmelampa. Smågrisarna springer runt sin mamma. Eller klämmer ihop sig i ett hörn och vill ogärna bli fotograferade av en främling.
Några suggor har lagt sig på sidan och kultingarna parkerar sig framför var sin spene. Från födsel till slakt växer de drygt 700 gram per dag. Efter 10 veckor skils de från suggan och flyttar till uppfödningsstall. Suggorna avvänjs och insemineras snart igen. Då går de tillsammans i grupp med halm och möjlighet till gyttjebad. 115 dagar senare är det dags att igen.
– Det händer att vi får utländska studiebesökare som vill se hur vi gör. Ute i Europa är det ofta helspaltsgolv, inte fast golv som här. Fast det är förbjudet i EU så kuperas det fortfarande svansar för att de inte ska bita varandra för att de inte har strö.
Här är det knorrar överallt och svansvift. Grisar är mycket sociala och nyfikna. Att gå in i boxen innebär att man blir knuffad och uppvaktad, berättar Jeanette.
I mars valdes Jeanette till ny länsordförande för Lantbrukarnas riksförbund, LRF. Hon efterträdde Peter Borring. Sedan dess har hon skrivit en rad debattartiklar, om bristen på säsongsarbetskraft, om viltskador och om olaga intrång av djurrättsaktivister.
Kan du förstå djurrättsfolkets avsikt?
– Nej det kan jag inte. De svartmålar svensk produktion, som är den bästa i hela världen. Risken är att folk handlar mer utländskt i stället. De menar att djuren ska ha samma juridiska status som människor. Jag förstår att de vill värna om djuren, men de skrämmer och stressar dem och riskerar att föra in smitta i besättningen.
Hon menar att nattliga bilder på smuts i djurstallarna inte säger något. Det blir smutsigt, och därför städar man varje morgon. Det händer att djur dör, precis som det händer att människor dör, menar hon.
När det gäller viltskador tycker hon att det är bekymmersamt. Skogsplantor skadas, åkrar trampas ned av hjortar och vildsvin bökar upp grödor.
– Det blir alltför stora skador. Och reglerna för skadeersättning är oklara. Det är mer jakt som krävs menar Jeanette som har jägarexamen och bössa, man aldrig skjutit något, "jag är väl för blödig".
Klimatförändringarna gör att Sverige borde öka sin matproduktion, menar hon. Och inte bara för den inhemska marknaden. Temperaturökningen gör att Sydeuropa snart inte kan producera grönsaker i samma utsträckning. Svensk åkermark kan öka i betydelse.
– De enda grödor som vi är självförsörjande på är socker, ägg, vetemjöl och morötter. Vi får leva på morotskaka om det blir kris, säger hon med ett leende.
Coronakrisen har inte drabbat livsmedelstillgången som det varnades om i mars. Varor har kunnat färdas över gränserna, medan människor låst in sig. Men krisen kan bli ett uppvaknande, tror Jeanette.
– Med covid-19 märkte vi hur dåligt förberedda vi är. Begreppet beredskapslager finns knappt längre. Nästan alla svenska matvarumärken har utländska ägare. Självförsörjningsgraden ligger runt 50 procent.
Samtidigt är begreppen "närodlat" och "lokalproducerat" hetare än någonsin nu. De svenska djurskyddkraven och reglerna för kemianvändningen är hårdare än i övriga Europa.
Blir man inte bara förvirrad och frustrerad när man handlar i mataffären?
– Det är jättebra att vi tänker mer på vad vi äter. Men det är svårt att veta, och ha kontroll över vad man äter. Lantbruket är en otroligt komplex värld. Vi vill gärna se världen i svart eller vitt. När vi inte behöver fundera på hur vi ska få tag på mat blir det känslor och åsikter om vad man ska äta. Det handlar också om vem man vill vara, det man äter visar vad vi är för person. Det som växer i dag är närproducerat, och då ökar man kontrollen.
Hör folk av sig om era produkter?
– Ja det händer ofta. De frågar var man kan köpa våra produkter. Vi har sålt julskinkor lokalt, och levererat via Reko som växer stadigt. Och vi planerar att öppna en fläskomat på gården.
Vad är en fläskomat?
– En själbetjäningsbutik med kött och charkvaror från gårdens grisar. Men vi slaktar inte på gården utan det blir kött som återvänt från slakteriet i Skövde.
Så man kommer inte ifrån att maten färdas fram och tillbaka på vägarna innan den hamnar i kyldisken. Julskinkan som går att köpa direkt av Jeanette har varit både i Skövde och i Stockholm för styckning, beredning och kokning.
– Så är det ned all mat i dag. Det finns inget slakteri för grisar i Östergötland, Skövde är vårt närmaste.
Där jobbade Jeanette ett tag efter lantmästarstudierna på Alnarp. Innan dess var planen att plugga till veterinär. Det var på Alnarp hon träffade Hans som kommer från gården Vistena Askegård utanför Skänninge. 2005 tog de över gården helt. Sedan dess har de byggt ut gården till i dag en produktion på 13 000 grisar varav ett par tusen säljs vidare, resten går till slakt.
Vad äter ni själva i familjen en vanlig söndagsmiddag?
– På vintern kan det kanske bli en älggryta. Men nu på sommaren grillar vi ofta. Gärna eget kött. Helst benfria kotletter. Det tycker jag är de bästa bitarna. Dem lägger jag i en marinad på fond, soja, ingefära, vitlök, honung, paprika och chiliflakes. Till det Skänningepotatis, en klick smör och kanske en sås på västerbottenost.