Artiklar under vinjetten Donera-transplantera var under förra året publicerade 1/10, 21/10, 29/10, 20/11 och 12/12.
7 februari 2000 och 29 september 2003 är två viktiga datum i Christer Axelssons liv.
Det var den 7 februari för snart fyra år sedan han sökte läkare för att få bukt med en ihållande men vad han trodde helt ofarlig näsblödning och fick det chockande beskedet att han var mycket svårt njursjuk.
Och det var den 29 september i höstas han efter en lång, och under den sista tiden orolig, väntan äntligen fick en ny njure transplanterad.
Sjukdomen förändrade Christers liv på ett drastiskt sätt. Han blev trött och orkeslös och de livsnödvändiga dialysbehandlingarna styrde så gott som helt hans tillvaro.
Han var inte bara för sjuk för att kunna arbeta utan också för att orka med ett normalt familjeliv tillsammans med sambon Patricia Lindberg och sonen Markus, nu drygt fyra år.
-- Det mest spännande och den längsta resan från hemmet jag vågade mig på under sjukdomstiden var ett besök i Kolmårdens djurpark, säger Christer.
-- Jag fick vänta så länge på en ny njure att jag i bland fruktade att jag inte skulle hinna få någon innan det var för sent . . .
Nu ser dock Christer framåt med stor tillförsikt. Han orkar mycket mer än förr och även om han ännu inte är tillräckligt frisk för att börja jobba igen ser han till att ta igen all tid till att ha det trevligt tillsammans med sin familj, som han missade under sjukdomstiden.
Att livet mycket snabbt kan förändras på grund av plötslig svår sjukdom, det är familjen Axelsson-Lindberg i Skänninge numera väl medveten om.
När Christer för drygt fyra år sedan började få näsblödningar titt som tätt hade han inte minsta tanke på att det skulle kunna vara tecken på något allvarligt.
Den 7 februari 2000 beslutade han sig dock för att söka läkare när den kraftiga näsblödningen hållit på en timma. Ett snabbt besök på vårdcentralen för att få den blödande ådern bränd var vad han räknat med . . .
-- Men läkaren konstaterade snabbt att jag hade ett blodtryck som var ungefär dubbelt så högt som normalt så det blev ambulansfärd, först till lasarettet i Motala och sedan till universitetssjukhuset i Linköping, berättar Christer.
Det höga blodtrycket var orsakat av att han hade drabbats av svår njursvikt.
-- Det var verkligen en chock att få reda på att jag var svårt sjuk i en sjukdom som kanske utvecklats under tio års tid utan att jag märkt något. När jag förstod att det var något obotligt började jag fundera över om jag skulle dö.
-- Men å andra sidan förklarade läkarna att jag hade haft en väldig tur då mitt höga blodtryck upptäcktes via näsblödningar. Det kunde lika väl ha gett sig tillkänna via en hjärnblödning.
Efter en tid på sjukhus fick Christer lära sig att utföra så kallad påsdialys på sig själv i hemmet. Sedan dess har han fram till transplantationen i höstas varit tvungen att två gånger varje dag rena sitt blod från avfallsprodukter på detta sätt. Och alla kvällar har han "anslutit sig" till en apparat, som under natten skött det arbete njurarna normalt utför.
Redan några månader efter att Christers njursjukdom upptäckts började läkarna utreda om han hade någon närstående som kunde donera en njure till honom.
Det fanns dock inte och då fick Christer börja vänta på att få en njure från någon avliden person. Detta var i juni 2000. Sedan dröjde det alltså fram till slutet av september förra året innan en sådan njure blev tillgänglig.
-- När jag äntligen blev kallad till Sahlgrenska sjukhuset för transplantation kändes det nästan overkligt men också väldigt skönt att det äntligen var dags, säger Christer.
Själva operationen gick planenligt och Christer var på benen redan samma dag men ett par dagar senare började han misströsta.
-- Vi var tre nytransplanterade som delade rum och mina rumsgrannars nya njurar började fungera nästan direkt. För min tog det sex dygn att komma igång, det var sex oroliga dygn. Men sedan dess har allt bara varit bra . . .
Som alla nytransplanterade måste Christer äta kraftfulla mediciner för att det nya organet inte ska stötas bort men han lider inte av några biverkningar på grund av detta. Och krafterna och humöret har förbättrats dag för dag, till stor glädje inte bara för honom själv utan för hela familjen.
-- Nu äntligen orkar jag vara tillsammans med Markus så mycket som jag önskar, nu kan jag ta långa promenader igen som jag vill och nu vågar jag planera att ge mig ut och resa tillsammans med Patricia och Markus.
Att Christer tvingades leva på sparlåga under flera år när ingen närståendes njure passade honom beror på att tillgången till organ från döda donatorer i Sverige inte på långa vägar motsvarar behovet.
För att öka tillgången till njurar föreslog därför för en tid sedan några transplantationskirurger att levande personer, som kan tänka sig donera en njure även till för dem okända, ska få ordentligt betalt för den gärningen.
-- Om det handlar om att betala för kostnader, typ utebliven inkomst, som en person får på grund av donationen är det väl okej. Men det får inte bli fråga om ersättning i den storleksordningen att det blir själva penningsumman som lockar. Då kan det bli väldigt fel, säger Christer och Patricia håller med.
-- Alla som själva önskar få ett nytt organ om deras njurar, hjärtan eller något annat slutar fungera -- vilket de allra flesta människor önskar -- borde automatiskt också ses som donatorer, om de dör på så sätt att detta är möjligt.
Detta tycker Christer och Patricia är en självklar koppling.