Byggnadsantikvarien Marie Hagsten på Östergötlands museum har tillbringat en hel del tid i Sjölingården i Skänninge och skriver just nu på en rapport om byggnadens status, vad som behöver förändras och vad som bör bevaras. Det är en av de tre gårdar som Hembygdsföreningen S:ta Ingrids gille sköter om men som sedan flera år är i kommunens ägo.
Kommunens fastighetsförvaltare Johan Renck ser fram emot rapporten. Den ska ligga till grund för vad kommunen ska satsa på, och vad man möjligen kan ansöka om statligt bidrag för.
– Vi behöver ha en långsiktig arbetsplan. Ska man ansöka om pengar måste det vara till konkreta planerade åtgärder, förklarar han.
Sjölingården, som innehåller flera hus, är en 1700-talsgård vars byggnader troligen byggdes upp efter den stora branden 1760. Men gården är äldre än så. Marie Hagsten plockar fram en kopia på en karta från 1713, vacker som en tavla. Den kallades då Smedgården. Namnet Sjölingården är av senare datum, från en klockare på 1800-talet.
– Vill man ha en exakt datering kan man göra en dendrokronologisk utredning. Man borrar sig in virket och jämför årsringarna för att utröna när trädet är fällt, säger hon.
Men helt säkert är det förstås ändå inte. Byggmaterial återanvändes i stor utsträckning. Hela hus plockades ner och byggdes upp på ny plats.
Sjölingården har mycket intressant att erbjuda en byggnadshistoriskt intresserad. Vi går runt tillsammans med Marie och förundras över hantverksskickligheten och de konstnärligt utformade beslagen och gångjärnen. Marie hittar mycket som är original från 1700-talet. Men också en hel del som ändrats under de 250 åren.
På 70-talet bytte man ut fönstren till kopplade bågar med den tidens haspar. Och i det stora köket på bottenvåningen lade man in ett nytt spontat brädgolv ovanpå det gamla.
– Det skulle vara intressant att se hur det ser ut under. Antagligen var golvet i dåligt skick, säger hon och pekar på de gamla golvplankorna i ett annat rum som lackats på ett felaktigt sätt.
Det finns möjlighet att återskapa och återställa det gamla. Men det är ett mödosamt och kostsamt arbete som bör utföras av speciellt utbildade yrkespersoner.
– Det handlar om långsiktiga investeringar, och långa avskrivningstider, menar Johan Renck. Kan vi få statliga pengar så behöver vi bara bidra med 20 procent från kommunen.
Vi går upp på vinden via en brant trappstege som knakar betänkligt. Men däruppe är det torrt och friskt, konstaterar Marie Hagsten.
– Man skulle vilja släppa upp folk hit att titta. Det är jättehäftigt, tycker hon.
Men då måste nog trappan vara det första som kommunen åtgärdar.
Enorma längsgående bjälkar, den i nocken kallas kroppås, bär upp taksparrarna. På dem sitter rafter som bär upp takbeklädnaden. Marie tror att det från början varit torvtak, för det ligger kvar en del björknäver i taket. Under det har man isolerat med halm.
– Här har ni lagat fint, kommenterar Marie en ljusare träbit i fönstersmygen.
– Men man kanske inte skulle fäst den med torxskruv, säger Johan Renck lite skamset.
Kommunen har fler gamla miljöer att hålla efter. Även kvarnen och sågen i Öjebro är i kommunal ägo och måste även de skötas om.
Om det blir en fortsättning för Marie Hagstens inventeringsarbete återstår att se. Än så länge är det bara Sjölingården hon fått i uppdrag.
– Länsmuseet planerar att hålla kurser för hembygdsföreningar i byggnadsvård. Det finns många hembygdsgårdar runt om i länet som behöver underhållas. Och det är viktigt att det sker på rätt sätt, säger hon.