-- Det är på ett vis också det centrala i kyrkans arbete, säger hon.
Maija Edler borde veta. För hon har arbetat som präst i många år, hela tiden med Linköpings stift som bas fastän hon är född, uppvuxen och utbildad i Finland.
Man inbillar sig att hon är finlandssvensk, så klockren svenska som hon talar, men hon är faktiskt finska.
-- Som så många andra av mina landsmän kom jag till Sverige för att få jobb och blev sedan kvar.
Det var 1975 som Maija Edler prästvigdes i Linköpings domkyrka. På den tiden var kvinnorna fortfarande utestängda från prästämbetet i den finska kyrkan.
Maija har under större delen av sin prästgärning i stiftet ägnat sig åt det finskspråkiga församlingsarbetet.
Under de senaste 7--8 åren som stiftsadjunkt har dock denna nisch bara varit en liten del av hennes arbete.
Hon har till större delen jobbat med annat, som det så kallade församlingsinstruktionsarbetet, biskopsvisitationer, sjukhuskyrkan, prästernas telefonjour och kyrkans miljövärn.
En fråga som pockar på uppmärksamhet i Skänninge som i de flesta andra pastorat är detta med de många småförsamlingarna I dag består pastoratet av sex församlingar och det är mycket som talar för att det blir färre med tiden.
Maija också har sysslat med denna typ av frågeställningar på stiftsplanet i det jobb hon kommer ifrån.
-- Det ska bli spännande att byta perspektiv och se på sakerna från ett annat håll, säger hon och hoppas att i höst få igång bra samtal med och bland församlingsborna om just Skänninge pastorats framtida struktur.
Hon kommer till ett pastorat där det varit turbulens med båda de senaste kyrkoherdarna. Vi frågar om spåren inte förskräcker.
-- Nej, jag är inte så jätterädd av mig. Jag tycker det ska finnas lite utmaningar också. Här finns mycket spännande att göra, goda resurser, och fina kyrkor.
Maija Edler är fembarnsmor och bor med sin familj (fyra av barnen är utflugna) på landet i Mörby utanför Mantorp åt Skänninge till. Hon har gjort det i många år, så Skänninge är ingen ny bekantskap för henne.
Dessutom har hon en gång besökt fängelset, som samordnare av stiftets andliga arbete på kriminalvårdsanstalterna.
För tiotalet år sedan skrev Corren om hur Maija och maken Gunnar kom till korta mot myndigheterna när de ville ha en skylt vid riksvägen om att de sålde getost.
Det var då det. Kyrkoherde Edler är ingen getostförsäljerska, däremot är hon fortfarande en jordbunden typ som gärna påtar i trädgården när inte de prästerliga plikterna kallar.
I Skänninge gör de det nu närmast i två år. Hon har ett långtidsvikariat som löper så länge.
Fast detta med vik är lite av en chimär som har med juridiska spetsfundigheter att göra, och som har en tendens att vara särskilt outgrundliga inom Svenska kyrkan. I praktiken är Maija den nya kyrkoherden i pastoratet. Det är ingen annan som ska komma tillbaka.