Renovering är kanske inte det rätta ordet. Snarare handlar det om att S:ta Ingrids kloster, som grundades senast 1281, har gjort mer synligt och tillgängligt.
I årtionden har ruinen av Sveriges första kvinnliga dominikanerkloster slumrat under gräs och sly. Men nu har växtligheten försiktigt röjts undan. Åter går det att vandra längs klostersystrarnas korsgångar - ja, det går till och med att åka rullstol där.
-- Vi har röjt och grusat gångarna och platsen för klosterkyrkan, byggt parkeringsplats för bilar och bussar och anlagt en ny väg upp så rullstolsburna kan ta sig hit, berättar Mjölby kommuns stadsträdgårdsmästare Lars Fridh.
I höst ska kommunen sätta upp portaler vid den nya entrén och bygga pergolor över korsgångarna. När de sedan skyls av växter blir gångarna på sätt och vis täckta - som det var på S:ta Ingrids tid.
-- Men det är lite knepigt, för vi får inte gräva ned i backen, säger Lars Fridh. Vi tänker lägga ut järnband under gruset för att få stolparna att stå kvar.
Hur S:ta Ingrids kloster egentligen såg ut finns det ingen som vet. Ruinen har undersökts av arkeologer flera gånger, senast på 1940-talet, men lämningarna är svårtolkade.
Men man kan alltid göra kvalificerade gissningar. En sådan är den bronsmodell som ska sättas upp vid klostret. I helgen var det utprovning och justering på plats i ruinen.
-- Modellen är en tolkning av hur klostret såg ut vid mitten av 1400-talet, då det lilla kapellet vid kyrkan hade byggts. Det berättar Hanna Menander, arkeolog vid Riksantikvariämbetet. Hon har gått igenom dokumentationen från utgrävningarna för att ge en grund till modellbygget.
Modellen har ritats av arkitekten Mats Fredriksson med hjälp av byggnadsingenjören Fredrik Karlsson.
-- Vi har låtit oss inspireras av hur andra dominikanerkloster såg ut vid den tiden, berättar Mats Fredriksson. Vi vet ungefär vilka byggnader som brukade ingå i ett dominikanerkloster.
För hantverket svarar skulptörerna Ulla Fredriksson och Anders Mellquist. De började med att göra en trämodell efter ritningarna. Sedan har arbetet gjorts om i vax, och därefter har modellen gjutits i brons.
-- Jag har jobbat mycket med patinan (ytskiktet), säger Ulla Fredriksson. Jag har försökt få fram en röd grundton som ska påminna om teglet som byggnaderna var uppförda i.
Bronsvarianten av S:t Ingrids kloster ska stå på en stensockel av kalksten från Borghamn. Intill finns två små stenpallar i samma stil, så alla barn kan titta närmare på modellen. Och de får gärna känna på de små husen.
-- Det är bara en fördel om man pillar på modellen, säger Ulla Fredriksson, då kommer patinan fram bättre.
Modellen och de nya anläggningarna vid S:ta Ingrids kommer att invigas på måndagskvällen 26 maj med tal av kommunalrådet Jörgen Oskarsson, körmusik och guidad tur på klosterområdet.
Finansieringen av modellen står EU för. Den har kostat 80 000 kronor. Anläggningsarbetena i ruinen bekostas via statliga och kommunala medel samt fonder. Hittills har detta kostat 375 000 kronor, och än finns det pengar kvar.
S:ta Ingrids kloster är egentligen inget kloster, utan ett konvent. Så kallades dominikanernas anläggningar. Ordensmedlemmarna kallades systrar och bröder, inte munkar och nunnor.
Dominikanerna kallades "predikarbröder" och var till skillnad från många andra ordnar öppna och utåtriktade. Att de förlade två konvent till Skänninge (S:t Ingrids för kvinnor och S:t Olofs för män) var ingen tillfällighet. Skänninge var en viktig stad ur både ekonomisk, politisk och kyrklig synvinkel på 1200-talet, och drog till sig mycket folk. Alltså var chansen stor att få många åhörare här.