Vi är lite sena, men Bengt försäkrar att det inte någon fara.
- Vi har ju ingen brådska direkt, säger han med ett snett leende. Jag ska inte iväg någonstans.
Han är i 50-årsåldern och klädd i gråa bomullskläder med Kriminalvårdverkets logotyp. Har suttit inne i ett halvår och har minst det dubbla kvar.
Men han försöker att inte tänka så.
- Då skulle jag bli tokig, säger han. En trist dag på jobbet tittar man inte på klockan var femte minut för att räkna ut exakt hur lång tid det är kvar, tills man får gå hem. Det är likadant här.
Han sitter tillbakalutad i soffan. Ena benet över det andra. Ari och Petter nickar.
- Det är som det är. Man får ta en dag i taget och försöka att inte grubbla så mycket.
Besöksrummet är litet. Vitmålade väggar, en sliten soffa, ett par fåtöljer och ett bord. Fördragna gardiner och lysrör i taket. I bokhyllan finns några familjespel, en vattenkokare och snabbkaffe. I hörnet vid dörren står en tvättkorg med skylten "Begagnade lakan".
Här har de intagna rätt att träffa sina anhöriga på helgerna mellan 12 och 16.
Ari rycker på axlarna. Han är storvuxen och bryter på finska.
- Bättre än inget, antar jag. Familjen har varit här några gånger men det klart att situationen är märklig.
För längre än så kommer man nämligen inte med besökaren. Säkerheten och andra intagnas integritet sätter gränser.
Petter, Ari och Bengt sitter inne för ekonomiska brott.
- Egna företagare fifflar med skatten. Somliga åker dit, andra inte, säger Bengt.
Fast egentligen pratar de väldigt sällan om varför de är här.
- Jag brukar säga att det var en arbetsplatsolycka som gjorde att jag hamnade här, berättar Ari.
De andra skrattar.
- Vissa nya går runt och frågar alla vad de har gjort för att hamna här. Men jag skiter i sånt. Det spelar ju ingen roll, säger Petter.
Han är den som suttit längst. Snart har det gått ett år. Innan dess hade han aldrig satt sin fot på ett fängelse. Nu längtar han ut. I Göteborg väntar sambon och sonen på 2,5 år.
- Den 28 februari, säger han. Då är jag fri.
- Det är samma datum som jag har min första permission, säger Bengt.
Han och Ari kommer också från Göteborgstrakten. De kände inte varandra innan men likheterna är flera. Alla tre har barn och har varit egna företagare. De trivs bra ihop, berättar de. Under samtalet fyller de ofta i varandras meningar.
- Man söker sig till likasinnade. Det blir en automatisk gruppering som på alla andra arbetsplatser, säger Bengt.
Förmodligen kommer de att hålla kontakten även efter att de har muckat. Kanske ses någon gång i Göteborg för att ta en öl.
- Vi bor, jobbar och äter ihop. Man lär känna varandra utan och innan, säger Ari.
- Vi umgås mer med varandra än vi någonsin har gjort med våra egna familjer, tillägger Petter.
Tiden i fängelset har förändrat dem på flera sätt:
- Det kanske låter konstigt men man lär sig uppskatta livet. När jag kommer ut ska jag försöka ta vara på tiden. Umgås mer med mina barn och göra vettigare saker än att bara glo på tv varenda kväll, säger Bengt.
Han och Ari läser engelska och data på halvtid. På anstalten finns en skola och platserna är populära. Resten av tiden arbetar de.
På Skänninge finns flera olika typer av sysselsättning: monteringsjobb, vaktmästaruppgifter och eller kökssysslor. Två veckor var de lediga från skolan men annars har sommaren sett ut som resten av året.
Klockan halv sju knackar en vakt på dörren. Tjugo minuter senare är det frukost. Skola och jobb hela dagen. Gemensam middag vid sjutiden. Måndag till fredag. Året runt.
- På kvällarna brukar vi titta på tv, spela kort eller bara sitta och snacka i korridoren.
Sovrummen är på sju kvadratmeter. Där är de nästan bara när de ska sova.
Helgerna är fria. Då brukar det bli sovmorgon och lite utomhusaktiviteter. På anstalten finns både minigolf och beachvolleybollplan. Ett litet gym och löparslinga för dem som gillar att träna.
Alla tre tycker att anstalten fungerar bra på många sätt. Men synpunkterna på det svenska rättsystemet är många.
- Vi lurade staten på pengar. Nu ska vi sitta här och kosta ännu mer. Vore det inte bättre att sätta på oss en fotboja och låta oss jobba? Då kunde vi ju betala tillbaka.
- Det kallas kriminalvård, men in själva verket handlar det bara om förvaring. Bort med oss bara, som om vi vore gamla möbler.
- Ingen har frågat mig om jag tänker göra om brottet när jag kommer ut eller om jag känner till vilka lagar som gäller. Det tycker jag är märkligt.
- I Sverige straffas du hårt för brott mot staten. Men slår du ihjäl någon är det inte så farligt. Varje dag kan man läsa om folk som får villkorlig dom för misshandel. Det gör mig förbannad.
Även anstaltens interna regler kritiseras. Paragraf 14, eller P14 som de säger, är till för att interner ska kunna behålla sitt gamla föreningsliv.
- Men den enda aktivitet som beviljas är kyrkobesök. Det känns lite urmodigt, säger Petter. Jag fick avslag när jag ville besöka en hundutställning här i Skänninge.
- Tidigare fick man åka till simhallen och travbanan men reglerna ändrades efter vad som hände i Malexander, förklarar Bengt.
På anstalten är privata kläder inte tillåtna. Men ingen tycks veta varför en sådan regel finns.
- Det skulle kännas mer värdigt om man fick ha sina egna kläder, säger Petter.
Ari rycker på axlarna:
- Jag kommer nog ändå inte i mina gamla kläder. De här är duger bra, säger han och drar i de grå träningsbyxorna.
Han är den enda av de tre som har suttit inne förut. Och den som har längst tid kvar på anstalten i Skänninge. I maj 2006 är det muck efter 4,5 år.
Han vet inte vad som kommer att hända då. Kanske startar han ett nytt företag någon gång. Men det är långt dit. Han tar en dag i taget och väntar fortfarande på sin första permission.
- Jag har accepterat att jag ska vara här nu. Jag är mentalt inställd och tror faktiskt att det är jobbigare för dem som bara ska vara här några veckor. De brukar vara panikslagna.
Vi står ute på gården. Det blir nog regn, tror Petter och tittar mot skyn.
Snart är det dags för lunch. Kanske blir det korv. Det var länge sedan. Han rycker på axlarna. Man blir lätt likgiltig här inne.
-- Det var i alla fall trevligt att ni kom, säger han innan han försvinner iväg mot matsalen tillsammans med de andra.