Den råa vinterkylan gör att fängelset ser övergivet ut. Inte en människa syns till i närheten trots alla bilar ute på parkeringsplatsen. Innanför fängelsets höga taggtrådsstängsel står ett kapell. Den lilla runda byggnaden ser malplacerad ut. Den sticker ut från den sterila och hårda miljön som omringar den.
Vi legitimerar oss vid den första passagen. Den elektriska ståldörren slår hårt igen efter oss.
– Namn och personnummer tack, frågar vakten bakom glasfönstret. Han tittar noga på ID-korten innan han lägger undan dem.
– Ingen elektronisk utrustning får följa med in förutom fotoutrustningen. Mobiltelefonerna får ni lämna över, underrättar han bestämt.
Hård bevakning
Skänninges anstalt är ett fängelse med 216 platser och har säkerhetsklass två. Det är alltså en sluten anstalt med lägre säkerhetsnivå. Bevakningen är dock hård. Övervakningen likaså. Här sitter ingen människa för ringa brott.
– Vi pratar om grov kriminalitet, informerar Olle Persson, en av vakterna på anstalten.
Innan vi får gå vidare blir vi kontrollerade att vi inte bär på några vapen. Inga vassa föremål eller narkotika får förekomma. Därefter måste vi gå igenom en metallbåge som är en metalldetektor. Precis som på flygplatsen.
Efter kontrollrutinen lämnas vi över till andra säkerhetsvakter. Vi går igenom en kort korridor till andra sidan anstalten. Genom gallerfönstren syns en öppen gräsplan. Ilona Degermark, fängelseprästen, dyker upp. Hon möter oss med ett stort leende och hälsar oss välkomna till klostret. Vi går igenom fängelsegården som består av en stor gård med nyklippt gräsmatta omgärdad av blombaracker och fruktträd.
– Visst är det en stor skillnad från ett vanligt fängelse, säger hon.
Klosterverksamhet
Klostret i Skänninge stod färdig 2008. Här finns tolv platser för intagna som har tröttnat på sitt kriminella liv. Intagna som är dömda till livstid eller har minst fem år kvar kan söka till klostret. Men innan dess måste den sökande ha deltagit i tysta och andliga retreater med vägledning från präst och psykolog. Det innebär att en intagen går i en så kallad helande tystnad på sju respektive 30 dagar.
Klosterverksamheten är dock inte för alla. För att få komma hit krävs mål och motivation att bryta den kriminella livsstilen. För att få komma hit måste man jobba för sin rehabilitering.
– Man måste vilja arbeta med sig själva och sin andliga utveckling, säger Ilona Degermark.
Urvalsprocessen är inte enkel. Intagna med manipulativt och destruktivt beteende antas inte.
Ilona berättar om intagna som har hittat balans i livet och funnit ro. Klosterbröder kallar hon dem.
– Rehabiliteringen här är helt fantastisk. Man ser hur de intagna förvandlas till nya människor. En av klosterbröderna som kom hit för första gången kunde inte ens sitta still på grund av sin ADHD. Men efter retreaten blev han en annan människa. En mycket lugn och harmonisk person. Medicinen, den har han slutat att äta.
Lång väntetid
För att få komma hit är det över ett års väntetid.
– Kanske till och med mer, säger Ilona Degermark. Hon visar in oss till avdelningen där klosterbröderna bor.
Religiösa ikoner och Jesusbilder pryder korridorens väggar. På bokhyllor står flera biblar och psalmböcker. Över varje dörr hänger vackert målade kors. En ständig påminnelse över den religiösa andan som råder på anstalten. Här döms ingen för sina gamla synder. Broderskapet är starkt sammanslutet. Tilliten är stor. Den harmoniska andan ännu större, vare sig man har hittat till Gud eller inte.
Vi träffar Johan, en av klosterbröderna. År 2012 intresserade han sig för klosterlivet. Två år senare sökte han till Skänninge för första gången.
– Det är stor skillnad på andra ställen jag varit på, säger han.
Ilona berättar att intagna med tung kriminell bakgrund ställs ofta inför problem när de försöker avsluta sin kriminella livsstil. Många har svårt att bryta sig loss och en del ställs inför stora utmaningar. Att bryta kontakter, sluta med dåliga vanor och hålla känslorna i kontroll är några exempel.
– Det är inte lätt att förlåta sig själv. Att försonas med sig själv. Jag bär på skuld och skam. Jag har lärt mig att hantera det bättre, men jag glömmer aldrig. Klosterlivet ger mig styrka, säger Johan.
En mening med livet
För Johan har livet vänt till det positiva. Han studerar till ekonom på halvtid och har till och med tagit första steget för att förbättra sin relation med sin dotter. Han blir känslosam när han tänker på henne. Ögonen blänker av sorg.
– Jag saknar henne.
De flesta intagna har hittat till Gud. De har fått en mening med livet och har funnit struktur. Men ingen tvingas in till någon tro, säger Ilona Degermark. Alla som vill jobba med sig själva får en chans. De som friges lovar att de aldrig kommer att sätta sin fot i ett fängelse igen. Och nio av tio gånger har det visat sig stämma.
Inne i kapellet sitter Magnus, livstidsdömd. Klosterbröderna har precis avlutat den andra mässan. De sitter i en rund ring om ljusbäraren. Magnus berättar att han är ateist.
– Nej, jag tror inte på någon allsmäktig Gud. Huvudorsaken till att jag är här är att jag vill ha en inriktning i mitt liv, i mitt helande, säger han.
Har du hittat det?
– Ja, jag tror det.
Hur känns det?
Tystnad. Han tänker en stund. Tittar upp mot kapellets tak och nickar sedan till svar.
– Jo, det känns bra.
Flera klosterbröder sitter kvar efter mässan. Tysta. Eftermiddagssolen tittar fram. Kapellet lyser plötsligt upp i harmoniska färger i gult, rött och grönt. Anton, som har fyra år kvar, går fram till ljusbäraren och tänder ett ljus.
– Till mina barn, berättar han.
Inne i sitt rum tittar Johan ut genom fönstret. Han har ansökt om tidsbegränsat straff. Kanske kommer han ut år 2020, men det vill han inte tänka på. Han trivs så bra på klostret och här vill han stanna. I alla fall tills vidare.
– Jag är inte redo att lämna klosterlivet än.
De intagna på Skänninge kriminalvårdsanstalt heter egentligen något annat.