Daniel och Thomas är hemma igen efter flera månaders tjänstgöring i KFOR:s styrka i Kosovo. Det tar dock inte så lång tid att vänja sig vid förändringarna i Skänninge och att nästan känna som om de aldrig varit borta. Men bara nästan. För tankarna är fortfarande "där nere", som de säger.
De åkte till Kosovo i höstas där KS femte bataljon skulle bevaka valet. Vägen till ett sådant beslut var olika för Thomas och Daniel. Thomas hade just gjort lumpen och visste inte riktigt vad han skulle göra. Daniel jobbade däremot som kock på BT i Mjölby och han tog tjänstledigt för att åka i väg. Han tyckte att det skulle bli intressant att se vad som verkligen händer i Kosovo. Att sådana insatser betalar bra var ingen nackdel.
Varken Daniel eller Thomas hade en klar bild hur det skulle vara i Kosovo. Men de hade vissa aningar.
-- Det var mycket lugnare än vi hade trott. Våra insatser var mer humanitära och polisiära än militära. Ingen krigade men det behövdes insatser för att hålla ordning och reda. Folk behövde också hjälp, säger Daniel.
När de kom till Kosovo i november var det förvånansvärt varmt. På plats fanns det under KFOR:s ledning drygt 40 000 soldater från nästan hela världen. Den femte svenska bataljonen hade drygt 700 soldater. Thomas och Daniel bodde i två olika läger söder om Pristina och träffades en gång i veckan.
-- Det var tillräckligt ofta, säger Thomas på skoj.
Efter den varma hösten kom Kosovos kallaste vinter på 50 år. Temperaturen var minus 30 grader under flera månader. En sådan vinter förväntar man sig inte i södra Europa.
-- Vi klarade oss bra ändå. Men det var synd om de människor i Kosovo som saknade ved, mat och kläder. De drabbades hårt och vi gjorde vad vi kunde för att hjälpa dem att överleva, säger Thomas.
En bild som Thomas bär med sig från Kosovos vinter är mötet med en äldre kvinna som bodde i ett gammalt tegelcementhus med stora hål i. Kvinnan var blind och kunde inte gå. Thomas och hans män (han var gruppchef för en pansarbandvagnsgrupp) hjälpte kvinnan med ved och mat, men hennes grannar stal det ifrån henne. Därför gömde kvinnan både maten och veden i sin säng, under ett täcke.
Daniel har ett liknande minne. När han överlämnade vinterkläder till en familj fick han veta att familjens yngsta son inte hade ätit på tre dagar. Hela familjen var hungrig men de frågade om Daniel hade någon liten matbit till sonen. Daniel åkte till sitt läger och hämtade flera stora matpaket.
-- Jag kan inte glömma familjens glädje när de fick maten. Jag var också glad men samtidigt ledsen att de befann sig i en sådan situation. Det var delade känslor, säger Daniel.
Nu är erfarenheten från Kosovo bakom dem och de är glada över att vara hemma igen. De saknade sitt Skänninge, den svenska luften och naturen. Och kompisarna. När det gäller Kosovo är de ganska positiva. Landet byggs upp och det är lugnt. Men rättsystemet fungerar fortfarande inte, det finns mycket problem med droger och Kosovopolisen behöver mer utbildning för att klara sina arbetsuppgifter. Men det får ordna sig utan bröderna Simonsson. De är en viktig livserfarenhet rikare men livet går vidare. Fast inte helt oförändrat.
-- Där nere ser man livet och verkligheten från en annan sida som man inte kan göra i Sverige. Då förstår man också vad som är viktigt i livet och man bryr sig inte längre så mycket om småsaker, säger Daniel.
Och Thomas instämmer. Han har under tiden borta hunnit bestämma sig vad han ska göra i livet. Han ska plugga på militärhögskolan i Östersund.
Men först och främst ser de båda två fram emot en lång och skön semester.