Att vara arbetslös under en längre period har varit kämpigt för Zarmig, särskilt när hon ensam har ansvar för sin dotter. "Det finns ingen annan som kan ta mitt ansvar, eller som kan hjälpa till med hyran."
– Östergötland har varit bra för oss. Människorna här har hjälpt oss jättemycket.
Zarmig första stopp när hon kom till Sverige från Syrien för åtta år sedan var Göteborg, där hon redan hade släkt och vänner. Där bodde hon i några år och levde på ströjobb på kaféer och annat, men efter ett tag ville hon ha ut mer av tillvaron. När ett lägenhetskontrakt dök upp i Skänninge bestämde hon sig för att flytta.
– Jag behövde göra något för mig själv, utbilda mig och fortsätta jobba som ekonomiassistent som jag gjorde i hemlandet.
Idag jobbar Zarmig som ekonomiassistent på Runsvengruppen, men vägen till arbete har inte varit helt enkel. Tyngst var det när hon som nyinflyttad Skänningebo fick vänta flera månader på att börja läsa på SFI.
– Då kände jag mig ensam. Jag hade inget att göra, ingen att prata med och jag saknade min familj. Då mådde jag ganska dåligt.
När studierna väl drog i gång blev det lite lättare, men samtidigt kom nya utmaningar när hon på egen hand skulle få vardagen att gå ihop.
– Det var svårt att hinna med allting själv, att vara med min dotter, plugga och söka jobb. Men man måste vara positiv. Om min dotter ser mig positiv kommer hon också bli det i framtiden.
Zarmig tog sig igenom studierna, både på SFI i Motala och på MoA lärcentrum i Linköping, där hon läste in ekonomi och redovisning på svenska, men när det var dags att hitta ett jobb fanns tre hinder i vägen; språksvårigheter, brist på erfarenhet och en pandemi.
– Det var jättesvårt att hitta ett jobb. Jag var på arbetsförmedlingen och socialen och jag sökte jobb hela tiden, på platsbanken, på Linkedin och i tidningar. När jag hade sökt ett jobb så ringde jag upp direkt nästa dag. Jag skickade ut mitt cv kanske 30 gånger per dag, men alla sa att de behöver erfarenhet och det har jag inte i Sverige.
Att bli avvisad gång på gång tog hårt på Zarmig, men hon var beslutsam om att inte ge upp.
– Ibland grät jag när jag fick nej, men nästa dag sa jag ’nej jag måste fortsätta, jag måste kämpa.’ Vill man något kan man få det.
Efter sex månader gav ansträngningarna äntligen resultat. En praktikplats på Runsvengruppen i tre månader, och en enorm lättnad för Zarmig.
– Det finns inte ord som kan beskriva det, jag blev jätteglad.
Strax innan praktikperiodens slut blev Zarmig erbjuden en timanställning, först i en månad, sedan i fyra. Nu har hon fått förlängt till slutet av sommaren.
– Jag hoppas att jag kan få förlängt ännu mer eller få fast jobb, men jag stoppar inte. Jag fortsätter söka jobb för jag vet inte vad som händer sen.
Även om framtiden ännu är oviss är Zarmig tacksam för jobbet hon har fått, och för bemötandet hon har fått där.
– Min chef och mina kollegor hjälper mig jättemycket. Jag känner mig inte som en invandrare, utan bara som en person.
Zarmig Khadjo tycker om jobbet på Runsvengruppen. "Mina kollegor hjälper mig mycket. När jag frågar om något på svenska eller inte förstår repeterar de. De är jättesnälla."
Hon är också glad att det var i just Mjölby kommun hon hamnade.
– Jag trivs jättebra här. Kommunen och socialen har hjälpt mig mycket. Alla personer jag har träffat har gett mig så mycket positivt.
En person som betyder extra mycket för Zarmig är Mjölby kommuns näringslivschef Torbjörn Sjögren, som var hennes mentor när hon var inskriven på arbetsförmedlingen.
– Han har varit med mig steg för steg och visat rätt väg. Han har hjälpt mig att vara positiv.