– Jag la ut en massa bilder, huset fullt av statusprylar, middagar med många vänner, allt såg så perfekt ut. Ingen visste att sakerna var sånt jag köpt för svarta pengar eller bytt till mig mot droger. Jag var två personer. Tänk att man kan måla upp en så falsk bild av sig själv, säger Cecilia.
Idag är hon 30 år. Drogfri sedan ett drygt år. Men inte fri från skuldkänslor över att hon levt på andras missbruk, ångesten för vännen som dog av drogerna hon sålde, skammen över de kriminella handlingar hon begått. Och inte fri från ensamheten, som tynger henne hårt.
På julaftons kväll sänder Cecilia live på sitt instragram-konto under en timme, då hon berättar om sin bakgrund och knarket och lögnerna och kriminaliteten och vägen tillbaka mot ett vanligt liv. Hon gör det för att hon vet att många andra människor också är ensamma, och känner sig misslyckade och ledsna över det. Hon hoppas att hon kan hjälpa dem som vill titta att känna sig lite mer förtröstansfulla.
– Det känns ganska jobbigt att exponera sig själv så öppet. Men det känns samtidigt så viktigt att göra något bra av min historia, och använda sociala medier till nånting bra, säger Cecilia.
Hon var nitton år och gick sista året på gymnasiet när hon började dricka för mycket, ett sätt att döva en psykisk ohälsa som gjorde henne illa inuti. Det hände samtidigt som sociala medier exploderade, flöden och konton fylldes av framgångsrika lyckade vackra människor, unga tjejer som hon själv som verkade ha allt, lyckas med allt.
När Cecilia insåg att hon inte kunde fortsätta dricka fick hon erbjudande av en vän att prova piller. Narkotikan var bättre än alkoholen. Kändes renare. Baksmällan mindre. Tecknen på missbruk mycket svårare för andra att upptäcka.
– Drogerna stängde av allt som gjorde så förbannat ont inuti. Det blev tyst i huvudet. Och drogerna fick mig också att bli mer social, kreativ, utåtriktad, och det fick mig att känna mig framgångsrik, berättar Cecilia.
Cecilia kommer från en medelklassfamilj. Hon hade lätt för sig i skolan och säger att hon alltid känt ett driv, en ambition. När hon var tjugo hade hon ett eget e-handelsföretag, hade köpt hus med dåvarande partnern och hade vänner.
Men drogerna gjorde att hennes driv riktades åt fel håll. Cecilia säger att tillvaron fylldes av tankar på narkotika, prat om narkotika, och snart gick hon från att missbruka till att även sälja knark.
– Det var som att jag lekte en lek, det var ett rollspel. Jag byggde upp en annan identitet, det var inte jag som sålde, det var hon. Jag fick makt över andra, kände mig viktig, blev hög på känslan. Jag fick pengar, jag blev någon, berättar hon.
Idag, säger Cecilia, kämpar hon med skuldkänslorna över langandet. En av vännerna dog av drogen fentanyl som hon sålt till honom. Vännens död, och den dag då polisen gjorde tillslag då hon just varit och hämtat ett parti amfetamin i Mantorp, var det som att hon sakta började förstå att bubblan inte skulle hålla.
Cecilia fick avtjäna sex månader i fängelse. På anstalten var hon drogfri, men det första hon gjorde när hon släpptes ut var att tända på. Sedan fortsatte drogmissbruket i ett drygt år, innan hon insåg att hon måste lämna sitt dåvarande destruktiva förhållande och måste få hjälp bort från knarkandet.
– Jag var så trött på lögnerna, spelet, allt som kretsade runt narkotika. Jag orkade inte längre. Jag är glad att jag åkte fast, för utan konsekvenser hade jag inte sett något skäl att sluta med drogerna, säger hon.
Jag frågar Cecilia om hon någon gång tänker att hon inte orkar. Att hon bara vill ge upp den tuffa kamp det är att hålla sig drogfri.
– Ja. Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt. Stänga av allt. Få tyst på alla tankar. Jag vet att drogerna kan få mig att må fantastiskt, i stunden. Det är mitt drömtillstånd, då. Men på längre sikt vill jag inte leva så.
Cecilia har en blogg där hon berättar om sitt liv, det som hände då och händer nu. Den följs av 12 000 personer. Hon har en ambivalent inställning till sociala medier; samtidigt som upplevelserna av att ”alla andra” lever lyckade liv har fått henne att känna sig svag och mindre värd, är sociala medier en fantastisk kanal att nå dem som annars lämnas ensamma med psykisk ohälsa, ångest och missbruk.
– Jag är ju en vanlig tjej. Om folk ser mig så kanske de kan tänka på att alla kan drabbas, och att det går att ta sig ur, säger Cecilia.
Fotnot. Cecilia medverkar av personliga skäl inte med sitt efternamn.