Varhelst en marknad eller andra publika festligheter arrangeras dyker Axels Nöjesfält upp. Skänninge är självfallet inget undantag. Halmstadsföretaget har stått för den folkliga underhållningen på "marken" utan uppehåll sedan 1982.
Sakta, sakta börjar förberedelserna ta fart i Skänninge. På Mjölbygatan går ett par män och sprayar markeringar och vid Vårfrukyrkan har några husvagnar ställts upp. Antalet parkerade bilar utanför Östenssons på Östra Kyrkogatan är varken fler eller färre än vanligt.
På tivoliplatsen märks det tydligare att årets "marken" är på gång. Trailers i olika storlekar och skick är uppställda och personalen monterar karuseller. Ingen verkar stressad eller jäktad men den här typen av förberedelser är förstås rutin för ett företag som besöker ett hundratal orter runt om i Skandinavien varje år. (Se faktaruta).
-- Ikväll (läs tisdag) är monteringen klar och sedan följer någon detaljöversyn i morgon innan vi öppnar på sena eftermiddagen, berättar montageledaren Mikael Carlson som tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv i tivolibranschen.
Ett 30-tal montörer, de flesta polacker, jobbar med karusellerna. Det är 3-5 man som är inkörda på sin specialitet och även svarar för transporten av densamma. På torsdag natt monteras karusellerna ner för vidare transport till Virserum och en ny marknad där.
De vi talade med ville inte gärna tala om löner och arbetsvillkor men Mikael Carlsson berättade att de tjänar 1 000 kronor i veckan plus naturaförmåner som fri mat och logi. De ligger ute sex, sju månader om året utan att träffa sina familjer. Ett hårt liv, kan tyckas.
-- Det är som med jordgubbsplockare, ingen svensk vill jobba med det, säger Mikael Carlsson, men våra anställda klagar inte. Vi har många som jobbat hos oss i sex, sju år.
Daniel Eriksson är den ende svensken bland montörerna. Trots att han bara är 28 år är han en veteran i branschen med tio år på Skogs tivoli (i fusion med Axels Nöjesfält) och två år på denna arbetsplats.
Han förklarar sig vara fullt nöjd med villkoren och vill inte svara på frågan om hur mycket han tjänar. På vintern stämplar han i regel.
-- Jag är lite rastlös och tycker om att resa. Min flickvän jobbar också på det här företaget så jag har ingen familj som sitter hemma och väntar, förklarar han. Jag föredrar det här framför stämpeluret på en fabrik.
Daniel har faktiskt aldrig varit i Skänninge tidigare men har sett det mesta av Sverige och Norge genom jobbet. Vårt västra grannland är också en stor marknad för Axels nöjesfält.
Några Skänningebarn i tioårsåldern strosar runt på gräsfältet och kollar arbetet.
-- Barnen är välkomna. De är våra bästa PR-ambassadörer, säger Mikael Carlsson som har sin son med sig under sommarlovet.
Är det några åkattraktioner som behåller sin popularitet genom åren?
-- Det finns två som skiljer ut sig från resten, Virvelvinden och radiobilarna. De är oslagbara och har funnits med sedan 1960-talet eller ännu längre. Far och son verkar ha lika roligt i radiobilarna.
I kväll (onsdag) strömmar publiken till, ljudvolymen ökar och de kulörta lyktorna tänds. Och då är Mikael Carlsson på väg till Virserum för att rekognoscera inför fredagens begivenheter.